Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
uttalande af honom i bref: »Det yttre lifvet har verkligen
förefallit mig såsom något gårran liggande, som icke
angick mig, under det att mina fantasifoster fått ett så mycket
intensivare liv.» Hvad som från början gaf honom rykte
och berömmelse, låg sålunda hans eget själslif fjärmare
än man skulle kunnat tro af den styrka, det lif, som prägla
värmlandsbilderna.
Man är nu för tiden kanske böjd att underskatta dessa
dikters poetiska värde vid sidan af hans senare, af egen
personlig känsla fyllda dikter. Det är emellertid orätt att
underskatta värdet af de objektiva skildringarna, då de
visa i all sin glans en af Frödings mest framstående
egenskaper som skald: hans lyriska gestaltningsförmåga. Det
är inte blott en outtömlig känsla i dessa dikter, de äro
äfven fyllda af själfständigt uppfattade och oförglömligt
framställda personligheter. Mea kännedom om Frödings
starka drömlif blir man förbluffad öfver den utomordentliga
träffsäkerheten i hans bilder. Man vill svära på sanningen
af hans karaktäristiker utan att äga annan borgen för
dem än deras egna ord. Dahlgren äger stundom - som
Fröding själf påpekat — något af en nedlåtande
herrgårds-synpunkt i sitt sätt att betrakta dem som han skildrar,
Fröding står midt ibland dem och när han någon gång
lämnar denna plats för att ge en karrikatyr, är den aldrig
runnen ur klassuppfattning utan ur allmänmänskliga
åskådningar. Han föraktar inte karrikatyren, utan Degagnar
sig af den, om också sparsamt, för att väcka starkare
löje och bestämdare ogillande. »Karrikatyren är en bra
konst, om den användes med finess», skref han i ett bref.
Det tokroliga stycket »Farväll», som han påstod var den
förnämsta orsaken till »Guitarr och Dragharmonikas»
popularitet, är obestridligen öfverdrifvet hän till en
vrångbild — åtminstone hvad nu typen beträffar; isolerade exempel
på likadana barockheter i svensk-amerikansk, obildad svulst
skulle man nog kunna påträffa. Att »tåren far på kinden
kall som Niagadras vilda fall», det kan jag sålunda tänka
mig skrifvet på allvar, men att en verklig skräddare-mister
skulle tala om att »dricka ur sorgens suraste butäll», det
har jag svårt att föreställa mig. Likaså är det orubbade
allvaret i »I bönhuset» litet svårt att tro på, och
skildringen af de försiktighetsmått, som vidtogos för att hålla
broder Andersson på dygdens väg, är gjord af en
spefågel, som likväl är så väl bevandrad i bibeln att han kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
