Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
»Den gode lian är väl ej sft god
som själf han tror i sitt öfvermod.
Den onde, han är ej så ond ändå,
som själf han tror när kvalen slå.»
Det är rader, som ha klarheten och bestämdheten hos
ett program, en öppen förklaring, De erinra om ett uttryck
i en af eddasångerna, Havamal, där det heter, att ingen
människa är så god, att hon är utan fläck, och ingen så
usel, att hon inte duger till något, och antagligen ha de
orden stått för Fröding, då han skref ner sin dikt. Han
drömmer där också om den tid, då
»ingen är ond och ingen god,
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka hvarandra handen
att hjälpa fram till stranden.»
Och denna längtan efter broderskap, efter
medmänniskokänslans seger i själfviska sinnen stiger fram gång på
gång i hans dikter. Men han förlöjligar utan återvändo
alla anspråk på att kallas god, han tror inte på etiketter
och häfdvunna åsikter om moraliska värden.
Hans eget lidande är det som gifvit honom förmågan
af denna djupa och innerliga medkänsla med allt lefvande.
Medlidandet och känslan af samband med allt och alla
är hans själs vinst af de sorger han gått igenom. Han
känner hur hårdt lifvet är, och den bild han gifvit af den
vanliga medmänniskan i dikten »Världens gång» —
kaptenen, som endast har ett kallt jaså till svar på
underrättelsen om en man öfver bord och hans drunkning —
bär vittne om ett tidigt födt och tidigt fullvuxet
misstroende till hjälpsamheten och kärleken nos ens likar. När
han sjunger om de ensamma, som kämpa sig fram i storm
och snö, tills de falla omkull och förgås, ber han därför:
I mänskor, våren intet så hårde! — ty det är ingen
uppmaning, det är en bön i dessa ord.
Endast i ett fall ursäktar han inte, frikänner han inte.
Det är då det gäller maktmissbruk, förtryck af något slag.
Det kommer fram i en sådan dikt som »Mordet i
Vindfalls-ängen», den mörka historien om honom, som genom sin
rikedom förtrycker och fördärfvar hela sin socken och som blir
mördad af en som han drifvit från gård och grund. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
