Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
»Nej men Sven ska inte vara så hàrdhàndt,
— Och förrästen tycker jag inte, att ni ska gå
ut så där i skogen.»
»Ska vi inte gå i skogen? Hvarför det?»
»Nej, inte när det är så här skumt; det är
inte bra.»
»Är det inte bra? Hvarför det?»
»Nej. Och så när ni inte är gifta.»
Han vände henne tvärt ryggen och gick in
i kammaren. Men dörren hann lian icke stänga;
Ingrid stod tätt invid honom, hon lyste hvit i
halfmürkret.
»Jag — jag tror, han blitt galen, Lostman.»
»Att det alltid ska vara någonting galet!»
suckade Frida och följde dera in i sjukrummet.
Lostman hade råkat ut för ett underligt
äfventyr. Han låg i sin säng och hade hvarken
lust eller förmåga till annat. Om annat och andra
bekymrade ban sig föga; men han hade klart för
sig, att hans hustru gick, vandrade på jorden,
vandrade, vandrade, rundt. Och han upprepade
gång efter annan: Låt henne gå, låt henne gå.
Så får de se.
Men så kom äfventyret. Det började med
en ohygglig törst. Det började med, att stora
svarta skyar föllo öfver honom, skyar af rök,
som fyllde hans mun, hans näsa, hans lungor
och gåfvo honom en olidlig törst. Då började
han vandra. Det var icke längre hans hustru,
som gick och gick och gick, det var han själf.
Marken var gråbrun som torf, och skyar seglade
öfver marken, svartnade och ljusnade, tätnade och
lättade, stego och föllo.
Han gjorde lifliga rörelser till höger och
vänster, slog ut med händerna och pratade med sig
själf. Jag går, jag går, jag går. — Jag söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
