Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Å nej, det var ju dumt att vara rädd. Hon
tog lyktan med sig och gick ut för att
undersöka. Hon skulle minsann visa att hon inte var
rädd. Kanske Ingrid ville göra narr af henne!
I-Ion skulle få se!
Plötsligt kom hon att tänka på, hvad hon
själf möjligen skulle komina att få se. Uå
stannade lion. A gud bevare henne väl! Det vore
— det vore skamligt! Men hvarför skulle de då
göra buller och slå på stenarna? Nej så dumma
voro de inte. Nej naturligtvis inte.
Hon gick uppför forsen, den lilla forsarmen.
Hvad skulle hon säga dem? De ville göra narr
af henne, hvad skulle hon dräpa dem med?
Någonting riktigt ondt skulle hon säga den där lilla
slynan. Nu klättrade bon upp ända till
fördämningen. Och lyste. Ja där låg mycket riktigt
spettet, Bengts präktiga järnspett. Undras hvad
han skulle sagt, om lian sett det kastat här ute
midt i natten?
Ingrid och Sven såg hon inte skymten af.
»Att ni inte skäms! Gå så här och dra
i skogen midt i natten. Det är slynfasoner, det!»
Hörde de, så var det bra; om icke så skulle
hon nog upprepa det en annan gång på närmre håll.
Hon släpade spettet med sig ner till kammaren.
»Att man skall gå och förkyla sig för sånt
där packs skull!» slungade hon ut i natten. Och
smällde igen dörren.
Det var någonting märkvärdigt därinne, det
var sig icke riktigt likt. Men hvad kunde det
vara? Inbillning? Kanske det. Hon hängde
lyktan på sin plats och gick bort till Lostman.
Han låg som förut, tämligen stilla, men hade
likväl lyckats röra om lakan och täcke. Hans händer
ströko i ett upp och ned för bröstet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
