Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
tanke kunde nå. Jag hade tjänare, som jag älskade
och som lydde mig. Jag ställde vakter vid
porten till mitt rike. Porten hade järnbeslag från
ofvan till nedan och fyra lås. Det första kunde
alla öppna, det andra kunde öppnas af mina
tjänare, det tredje af mig. Det fjärde af ingen.
— Ar det galet att vara herre öfver ett
sådant rike? Nej. Ar det galet att tro på nattens
lögner och icke på dagens?
Nej. Men det är galet att bryta det lås.
som ingen kan öppna.
Och det är galet att lefva, när det är tid
att dö.»
»Du får inte tala så! Du bara skrämmer mig;
det är skamligt af dig. Jag börjar gråta.»
»Är du rädd? Därför att jag nämnde döden
— är du så rädd för ordet död? Jag tänker ju
inte döda vare sig mig själf eller andra —»
»Jag är inte rädd för min egen skull. Utan
för Bengt. Man är aldrig säker på Bengt.»
»Är man inte?» Han trefvade i sin ficka och
drog upp något, »Det här är visst ditt?»
Det var ett bredt spänne, med hvilket hon
brukade häkta samman kjol och lifstycke i ryggen.
Hon tog det hastigt, nästan ryckte det från honom.
»Hvar fann du det?» frågade hon och blef
förtviflad öfver sin fråga. Men han svarade icke.
Han iakttog, hur hon fäste sitt spänne, och han
gladde sig åt hennes ställning, hennes rörelser.
Den röda, djupröda rodnaden fröjdade honom,
den halföppna munnen, händerna, som ordnade
spännet med skuldmedveten brådska.
»Du lilla hvita dufva — får jag inte tala om
döden?»
Det lågade öfver henne, harm inför en orättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
