Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
skön, och det går så lätt att utbyta tankar. Inte
sant? Man känner sig mer ogenerad, man känner
sig tvångslös, frigjord. Själen — »
»Tycker om mörker», inflikade Bengt,
Middagen hade varit honom tämligen
obehaglig. Länsman hade beskyddat och Ragnar ocli
den lille hade låtit sig beskyddas utan knot. Jo,
den lille hade ju gjort några hastigt kufvade
upprorsförsök ; de slutade med kryperi, som ökade
det. vämjeliga. —
Och Ingrid hade stått på länsmans sida. Hela
tiden, i hvarje fråga, utan undantag. Hon var
omöjlig att förstå sig på. Bengt hatade hon, det
var tydligt. Men hvarför? Var hon rädd för
honom? Kanske hon var rädd, att han skulle
taga Ragnar ifrån henne. Men hon visste ju,
att Bengt icke hade något inflytande öfver sonen,
icke hade och icke ville hafva. Och hon visste,
att lian var en ofarlig gammal människa, som
upphört att älska. Således hade hon icke skäl
att hata. Hon borde i stället hysa medlidande.
Vara snäll mot honom och icke förfölja. Men
det hade hon gjort under bela middagen ;
förföljt-honom med elakheter.
Och till på köpet hade ban fått fisk. —■
»Kanske länsmans själ också föredrar mörker?»
Länsman snodde betänksamt sin skäggtofs.
»Bengt skämtar lite dumt», sade han.
»Men Ingrid kan gärna låta bli att tända. Det
är godt för den, som är gammal och trött att sitta
en stund i skymningen. Och Bengt är då ingen
ungdom, han heller.»
»Nej. Men jag har sparat mina krafter under
långa år. Nu har jag kommit hit för att
förbruka dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
