Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förresten — Louis har lovat att aldrig spela mer. Och
den här gången tror jag verkligen på hans löfte!»
I spelsalen på klubben lade främlingen ner sina kort.
Han hade en farlig tur. Idel trumf. Louis såg närmast
vettskrämd ut. Han slängde sina kort och tömde sitt
grogglas. Handen som höll glaset skalv.
Ludvig hade funnit Kurt i rökrummet. Kurt var på ett
strålande humör, ty bankdirektörerna hade visat sig
tillmötesgående och förstående vid middagen, så Kurt hyste
hopp om att obligationslånet skulle kunna klaras. Nu satt
han och berättade för sina vänner om den amerikanska
millionärskan som inom kort skulle dimpa ner och förgylla
turisthotellet på Sylspetsen med sin närvaro.
»Jag tänker skicka Julia till fjällen för att konversera
henne», sa han. »Själv har jag inte tid.»
I detsamma kom Ludvig fram till herrarna. Kurt såg
genast att vännen hade något på hjärtat. Ludvig drog honom
bort från bordet och viskade:
»Louis är här. Du måste tala med honom för du är den
ende som rår på honom.»
»Vem spelar han med?» frågade Kurt snävt.
»Med en argentinare! Världsmästare i poker! Korsijissinamn
ett sånt spektakel nu igen.»
Och den beskedlige Ludvig rev sig i håret och tänkte på
Sussi. Nu skulle han på nytt behöva se henne gråta. Och
på nytt få tillfälle att torka hennes tårar. Vilket i och för
sig inte alls var obehagligt.
Kurt lämnade sina vänner och gick direkt till spelsalen.
Han och Ludvig dröjde en sekund på tröskeln för att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
