Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
på botten i de blå brunnarna, och han gav sig på nåd och
onåd:
»Jaa, antagligen», viskade han.
»Och snäll och trivsam?»
»Julia, jag älskar dig.»
»Mer än Sveaverken?»
»Mer — mycket mer än Sveaverken.»
Han böjde sig ner och kysste henne.
Då knackade det på dörren. Julia gjorde en missnöjd
gest. Hon ville inte bli störd. Då knackade det igen. Hon
svarade kom in, eftersom hon inte kunde låta bli.
Det var Mary. Resklädd. Nervös och hysterisk. »Jag
kommer för att säga adjö», började hon. »Jag reser min
väg. Och för att be om förlåtelse. Doktor Jonson har
hämnats. Han har behandlat mig ...»
Längre kom hon inte innan tårarna omöjliggjorde varje
anständigt samtal. Både Julia och Kurt stodo häpna och
försagda. Så gav Julia Kurt en vink om att han gjorde
klokt i att gå. Han smög sig ut på tå för att inte störa
sorgen. Julia frågade försiktigt:
»Vad har doktor Jonson då gjort?»
»Han drev med mig! Och så sa han att han upptäckt
något, men vad sa han inte. O, Julia, jag måste resa fast
jag så gärna ville stanna. Jag älskar honom fast han tål
mig inte. Annars hade han väl sagt vad han upptäckt.. .»
Julia måste skratta. Vart hade nu det kalla förnuftet
och den självsäkra minen tagit vägen? Mary hade helt
enkelt blivit en förälskad kvinna och bar sig precis likadant
som miljoner andra i samma situation. Hon var rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
