Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
i sin ynkedom, och Julia tyckte mer om henne sådan. Hon
tröstade så gott hon kunde:
»Vad han upptäckt? Ack, det kan ju ett barn begripa.
Åtminstone ett flickebarn. Han har upptäckt att han älskar
er — med stort Ä — så det knakar i käken . . .!»
Mary slutade tvärt att gråta.
»O, Julia, tror ni det?»
»Jag tror inte! Jag vet det! Men sånt säger inte den där
doktorn .. .»
Mary reste sig upp. Hon gick mot dörren. Men vände
tvärt. Hon kom tillbaka och slog sina armar kring Julia
i gränslös tacksamhet, kysste henne och störtade på dörren.
Julia föll ner i stolen: »Ack du kärlekens ljuva vanvett»,
mediterade hon. »Svår att dras med och ledsam att
undvara !»
Och så ropade hon på Kurt!
När doktor Jonson strax därefter återvände från sitt
sjukbesök mötte han amerikanskans negrer i hotellhallen. De
kommo lastade med reseffekter och hade tydligen bråttom.
Doktorn frågade portiern vad det skulle betyda och fick
veta att Miss Johnston befallt fram sin bil. Hon skulle
resa.
»Så här mitt i natten!» utropade doktorn. »Det blir
ingenting utav.»
Och han befallde negrerna och Kalle att bära upp alla
grejorna igen. Negrerna vägrade och portiern likaså. Då
blev doktorn ond.
»Jag vill tala med miss Johnston», sade han bestämt. »Var
är hon ?»
»Jag är här», sade miss Johnston uppe i halltrappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
