Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarklassens intressen splittrades dock genom det
fälttäg för frihandel, som de liberala fabrikanterna pä
1840-talet öppnade och som ledde till spannmålstullarnas
fall 1846. Å andra sidan genomdrev godsägarepartiet,
torierna, 1847 en fabrikslag, som genom begränsning av
tiden för kvinnoarbetet faktiskt införde tiotimmarsdagen
i Englands viktigaste fabriksindustri. De fördelar
arbetarna sålunda skördade av inbördeskampen inom de
besittande klasserna, försvagade den speciella chartist-rörelsen,
och de småborgare-element, som förut slutit sig till
densamma, skrämdes bort om ej förr så 1848 genom de
segrande franska arbetarnes socialistiska uppträdande. När
därför de radikalaste arbetargrupperna på våren 1848
sökte begagna sig av den allmänna ställningen till att
tvinga chartan igenom, funno de sig plötsligt ensamma,
medan mot dem alla fraktioner förenade sig. Till den 10
april 1848 utlyste chartisterna ett jättefolkmöte i London,
för att tåga till underhuset och framlämna en jättepetition.
Men tåget förbjöds, och medelklassen väpnade sig som
frivillig polis; i stället för den halva millionen deltagare,
man räknat på, infunno sig nu ej ens 50,000, och
mass-petitionen visade sig icke heller vara mycket bevänt med.
Detta misslyckade företag blottade chartismens
svaghet; ledarna fängslades, och rörelsen tynade hastigt bort.
Ehuru inom dess ram en starkt socialistisk påverkan är
tydlig, och fitskilliga ledare förde ett rent
proletariskt-revolutionärt språk, hade dock chartismen som helhet
en utpräglat praktisk politisk karaktär. Minnena från dess
glansdagar hindrade därför ingalunda de engelska arbetarna
att under de följande årtiondena åter sluta sig till ettdera
av de båda rivaliserande gamla partierna, vanligen de
liberala, när denna taktik syntes lova ögonblicksfördelar.
Så mycket lättare kunde en sådan politik vinna anklang,
som arbetarklassen eller i varje fall viktiga lager inom
densamma också fingo sin andel med i vinsten av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
