Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De femhundrade kunde icke nog beskärma
sig öfver ett så lättsinnigt beslut. Men i sina
hjärtan voro de ganska glada, ty aldrig hade de
kunnat fördraga, att någon af deras egna blifvit
ställd framför de andra.
At denna löjlige främling kunde de skratta.
Hans ära var ingen.
OM DEN LÄRDE SAVAGRIN OCH OM HANS
MÄRKLIGA RESOR.
Savagrin ledde Solivro vid handen, då de
gingo ned för den sluttande gången. Vid dammen,
hvars vatten af gröna grodor och långnäbbade fåglar
kastades i skimrande och sorlande bågar, hade
Savagrin snart nog funnit en plats, som lämpade
sig för undervisningstimmarnas ansträngningar.
Omtänksamt bredde han ett liyende öfver den breda,
vittrade stenbänken, och, sedan han pröfvat olika
ställningars behag, sträckte ban långsamt ut sig
så, att solen träffade hans bröst under det att
tunga orörliga blad skuggade hans hufvud.
Solivro, den lille prinsen, kröp ihop vid hans
fötter och letade bland stenarna. Ocli, då han
funnit genomskinliga tingestar med skarpa kanter,
kastade ban dem i luften för att se, hur vackert
de glittrade. Ilan tog dem åter och undersökte
noggrant de släta sidorna, men då han funnit,
att de icke tagit någon skada af fallet, kastade
ban dem så högt och långt att de med en liten
suck döko ned bland grodorna i vattnet. Och nu
kunde han icke längre bekämpa den kittlande
lusten, som drog honom. Med fulla händer öste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
