- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
10

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10

han vatten öfver fåglarnas ryggar. Och snart gick
ett gråhvitt moln med storm och skrik kring
dammen. Och hade icke grodorna varit så gamla och
stela och fåglarna så tunga i sina vingar, så hade
de helt säkert flyktat för de svarta små ben, som
raska och outtröttliga skymtade fram genom skyarna.

Savagrin viftade dammet ifrån sig. Han
smålog, och till hälften för sig själf, till hälften för
gossen, som icke hörde honom, bonade han tala.

— Hur förunderligt oklokt har icke Skaparen
i mättat mångt och mycket. Se dessa unga, som
ingenting veta icke ens att äta och dricka med
någon njutning, dem gifver Han en kraft och en
lust att verka, som de icke kunna bemästra. De
gamla åter, som sett och förstått, de känna
ingenting skönare än hvilan på ett mjukt liyende i sol.

— Jag vill likväl ingalunda klandra Skaparen,
hans grunder äro säkerligen goda. Hur löjligt och
otillbörligt skulle det icke vara att se en man af
min ålder med klumpiga steg springa omkring och
röra upp dammet. Eller se honom rida ett vackert
och ifrigt djur, som inom kort skulle beröfva
honom all värdighet.

Nej jag vill ingalunda klandra Skaparen.

I det lian försiktigt bytte ställning ocli stödde
hufvudet mot handen, fortsatte han:

— Ar det dessutom sant, att Han leder
människornas öden, så bör jag för närvarande vara
honom ganska tacksam. Ty min ställning har
sannerligen blifvit långt angenämare än hvad jag under
långa år vågat hoppas.

— Det hela förefaller mig nästan overkligt.
Då jag slutat min måltid, skulle jag nästan önska
mig förmåga att äta den omigen, så rädd är jag
att helt plötsligt vakna med hungrig måge och
med en hård, illaluktande kudde under mitt huf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free