Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
kring sin väninna. Men lika hastigt hade han
hejdat sig och med stor värdighet lagt hennes arm
under sin och fört henne rundt i rummet, där de
icke togo tre steg utan att stöta mot väggarna.
— Min prinsessa, hur behagar er våra gemak?
Men prinsessan ryckte sig lös och gjorde en
ful min.
— Jag bryr mig icke om dina gemak. Därute
vill jag vara.
Hon pekade på den lilla fönstergluggen ocli
det behöfdes många kyssar, innan prinsessan blef
glad igen.
Men dag efter dag blef Tairavita mer långsam
i sina rörelser och tystare. Och de dagar, Solivro
i förargelse eller förhoppning drog till skogs för att
jaga, höll hon sig inne på kammaren. Hon hvarken
rörde sig eller sjöng, som hon annars brukade; hon
satt stilla, och blicken vandrade långsamt af och
an öfver väggarna. Och då solljuset föll in genom
gluggen i breda, glänsande band, böljade hon gråta.
Hände det då, att gumman kom för att söka
henne, blef bon otålig och ropade, att lion skulle
gå. Gumman muttrade och vaggade och gick.
En kväll, då de gjorde sig i ordning att gå
till hvila, ocli Tairavita just hade stängt luckan,
sade hon:
— Det är ändå skönt att vara under tak.
Prinsen gäspade.
— Visst är det skönt. Har du inte kommit
under fund med det förut?
Hon svarade sakta:
— Nej, icke förrän nu.
Det blef tyst omkring dem, tyst som en
hviskning. Solivro reste sig häftigt.
— Tairavita!
Han lade armen kring hennes skuldror. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
