Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
skickar dem till värf underbara och lyckliga som
sjuttonårs förhoppningar. Men de äro icke komna
därhän, förrän örnen lyfter dem och för dem till
rymder, där för oss allt är meningslöst. Lyfter
dem till stjärnorna om hvilka vi endast veta, att
de brinna. Och att de en gång ska slockna.
— Så såg jag dem alla, hur de kommo, och
hur de plötsligt blefvo borta. Så såg jag mig själf.
Så ser jag dig.
— Hvem klagar icke, att hans lifs önskan
blifvit bedragen? Men hur illa, hur fåvitskt! Ty
ingen vägrar och ingen ger. Lik en sommarväxt,
som blommat slut, vissnar önskan i vårt hjärta.
Det är endast minnet af en önskan vi ha kvar.
Solivro andades tungt; han sträckte sig stel
bland de mjuka kuddarna.
— Känner du icke doft af rosor?
Men gubben reste sig långsamt och gick bort
till förhänget, som han sköt åt. sidan.
— Jag känner icke doft af rosor, sade han,
ocli gick med sina gamla, tassande steg.
Det hviskade.
—• Hvad nu? mumlade fursten, som slutit sina
ögon. — Hvem är här?
En kvinna stod bredvid honom; i handen höll
hon en ros, hvars blad skilde sig och bildade
färgrika klyftor, ur hvilka doften strömmade.
— Där är således rosen; jag kände den.
— Men hvem är ni?
Ilon böjde knä vid sidan af hans bädd och
räckte honom rosen.
— Se! sade hon. — Ser ni pärlorna öfver de
skära bladen, och den mörka rodnaden där innerst,
och de hvita kanterna? Så ler man, då man vill
trösta sig själf, och jaga de bittra tankarna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
