Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
flykten med en mild dröm. Icke sant? Rosen
liknar ett sådant leende.
— Jag fann den på vågen hit. Jag bringar
den som hälsning.
— En vacker hälsning. Hvem bringar den?
— Jag, Ostata. Mon tårarna ni ser på bladen,
det är Tairavitas tårar.
— Tairavita.
Han borrade sig plötsligt ned bland kuddarna
och brast i gråt. Hon blef orörlig vid lians sida.
Men skälfningarna i hans unga kropp smittade
henne. Och hennes ögon fingo en djup och vacker
glans.
Slutligen reste han sig till hälften och räckte
henne handen.
— Jag tackar er.
För att dölja sin förlägenhet tog ban rosen
och rörde sin panna och sina kinder med dess
fuktiga blad.
— Ni måste glömma, att ni sett mig gråta.
Jag kunde icke hjälpa det; jag är trött.
— Hvarför skulle jag glömma? Har jag icke
själf gråtit? Har jag icke själf förlorat?
Han skakade på hufvudet och gjorde med
handen en så häftig rörelse, att några rosenblad
lossnade och föllo.
— Nej. det är icke så. Jag har icke förlorat.
Jag har ju endast att vänta.
— Men ni vet: väntan ligger icke långt ifrån
sorg. Den gör missmodig, ibland.
Glansen försvann från hennes ögon, som blefvo
vindande, belt litet, med en inåtvänd, ansträngd
blick.
— Nej visst, furste, nej.
Hon reste sig och gick bort till bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
