Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Men rösten, hvars ägarinna Solivro ej längre
kunde urskilja, sade:
— För dig var jag en skugga öfver vägen.
Sten och gräs och blommor mista färg. Men solen
ger dem åter.
Helt långsamt gick Solivro ned för stegens
sista pinnar.
På skänkstugans gäster hade vinet börjat göra
sin verkan. De stora gamla jägarna sutto par om
par med armarna lindade kring hvarandras nackar;
de flåsade vinångor öfver hvarandras ansikten, ocli
med vinångorna komma ljud, som än ville vara
sång än skratt och än svordomar. De fyra unga
dansade uppe på härden och stampade med sina
breda, grofsulade skor aska ocli lialfglödande kol
ut öfver golfvet.
Landtmannen sutto lugna som förr och tömde
med ordning och skick sina krus. Men
nicknin-garna blefvo allt tätare och djupare, och ögonen
följde dem icke utan höllo sig envist riktade på
samma punkt, under det att hufvudet sjönk och
steg. De enstaka orden dröjde allt längre i
munnarna, och då de slutligen komma fram, voro de
hackade och trasiga och obegripliga. En af dessa
saktmodiga och förträffliga män hade fått ett
glödande litet kol på vänstra handens utsida. Han
iakttog med stor uppmärksamhet den röda
tingestens verkan och visade sina grannar. Och dä den
bränt så djupt, som ett litet kol kan bränna, tog
han den försiktigt ocli släppte i det halffyllda
kruset; skakade på hufvudet och tryckte sin breda
tunga mot handens sår.
Vandrarna sutto med uppdragna knän och
stirrade på väggar och tak och golf; eller skreko
de och kastade sig öfver bänkarna; eller smögo
de på tå och tjufdrucko ur krusen. Några lågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
