Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Och vandrarna stimmade omkring honom utan
styrsel och utan vett; ja, i sin ifver glömde de
att vittja fickor och gördlar.
— Vi följa dig! Vi följa dig!
Äfven grubblarna kommo emot honom, sakta
och tyst som dimma. En af dem sade:
— Jag följer dig.
Och han sade det, som om han sagt
någonting helt annat och mycket mera än de andra.
Endast landtmannen tego. Men de öppnade
sina munnar, nickade och drucko.
Så mycken god vilja bragte Sohvro i
förlägenhet. Han fick en ingifvelse. Han gjorde sig lös,
stack handen i penningsäcken, räckte dess innehåll
till Tobolo och sade:
— Tag ditt bästa vin och skänk i åt dessa
goda män.
Skriken skallade. Tacksamheten skulle kanske
dödat Solivro, om icke vinfatet i rätta stunden
vältrats in. Nu lockade det mer än gifvaren.
Landtmannen reste sig, de visste hur vinfatet skulle
behandlas. Den uppåtvända botten lossades. Stopen
döko som änder.
Tobolo skuffades undan. Den putslustige lille,
som råkat doppa bela sitt hufvud i den ljufliga
vätskan, kastades på dörren. Jägare, landtmän,
lättsinniga och grubblande vandrare, alla trängdes
kring tunnan.
Solivro var fri. Han tog Tobolo i armen och
tänkte smyga sig ut. Men i detsamma kom den
putslustige inkrypande. Han tog ett skutt och
hängde kring Solivros hals.
— Hvad nu! Tänker du gå?
— Hören hit! Hören hit! Han tänker gå, ban
tänker lämna oss! Vår lille älskling, vår välgörare!
I ett nu var Solivro gripen och pressad fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
