Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Och då någon af dem sade ett ord, var det sä
likgiltigt, att det väckte bådas leda.
Solivro tänkte:
— Så svårt är det att finna en männniska,
äfven sedan man funnit henne.
Men snart glömde han dessa tankar. Vandringen
tröttade honom, och han ville stanna.
— Hvarför stannar du? Icke ännu. Kom!
— Hur länge dröjer det? Jag väntar ju
Tairavita. Jag får icke försumma tiden.
— Tiden? Ack, du vet icke, hvad tiden är.
Här ilr ett år icke längre än det ögonblick, som
skiljer ett barns gråt och skratt. Och ett
ögonblick försvinner icke hastigare än en tung sorg.
Hvad är då tiden?
— Kom, kom!
Åter gingo de tysta. Och de glömde, att de
voro så nära hvarandra.
Solivro höll blicken fästad på marken, ocli
gossen måste taga honom i armen för att få honom
att stanna.
— Ser du icke!
De stodo framför ingången till en grotta.
Mjuka växter hade trängt sina rötter in i vittrade
skrefvor och kastade rika bladslingor nedför
bergväggen. Från marken klängde dem andra till
mötes. Bergets fuktighet sipprade fram mellan
stora och små blad och föll i droppar från deras
spetsar. Glänsande blå strimmor skymtade fram
under grönskan, då snabba små ödlor skyndade
från och till sina gömställen.
— Hvarför har du fört mig hit? frågade
Solivro.
— Jag har fört dig till önskningarnas grotta.
— Önskningarnas grotta? Dessa mäktiga
varelser tyckes mig ha sitt tillhåll i luften. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
