Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
tärde mörkrets slöja. Solivro sàg den brinnande
skog, där ban kämpat ined matretten, säg den
liflösa kroppen, såg det förskräckliga ansiktet, hvars
mun gapade i kramp, hvars ögon, vidöppna, vändes
mot himlen.
Och samma ord, samma tanke, som en gång
gjort Tairavitas förtviflan, vände nu åter och
åter.
— Jag har dödat houom.
Synen försvann. Långsamt och osäkert
trefvade Solivro sig fram genom den smalnande
gången. Han kunde icke längre gå rak. och hans
hufvud stötte emot takets ojämnheter.
Slutligen stannade ban. Då ban vände sig
om såg ban grottans öppning lysa som en svag
låga bakom pergament.
Han tänkte:
— Icke tillbaka. Det är icke dit, min
längtan står. Icke till minnena, icke ens till de
lyckliga minnena.
— Icke till ungdom. Ty jag är icke längre
ung. Sannerligen, har Skaparen icke gjort mig
annat godt, så har han åtminstone gjort mig detta:
Han har slutat min ungdom.
— Dess fåfänga och olyckliga sträfvan är
slutad. Ungdomens håg är underlig och befängd.
Den vill finna sig själf. I njutningar, i sorger,
i smärta och glädje, ständigt är dess sinne på
jakt efter den källa, hvars vatten det dricker.
Allt offrar ungdom för ett enda dåraktigt begär.
Likt rök och vind går allt spårlöst förbi, som icke
närmar en olycklig förvetenhet till sitt inbillade
mål. Ja, kärestans ögon är icke annat än speglar,
där den längtar att finna sin själ.
— Och plötsligt bryter den fram, källans
djupaste våg. Fylld af siam, fylld af orenhet, fylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
