Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Den syn, som visade sig för honom, var i
sanning underbar och förskräcklig.
Himlen var täckt af moln. En vind gick öfver
slätten. Rödfransade lågor flögo som vilsna fåglar
öfver trädtopparna. Bred och tät rullade röken
fram ur skogen.
Och framför den väldiga vågen drefvos
tusenden, som förtviflan gjorde modiga. Elden brände
fram dem på ökensanden, liksom den stundom
bränner fram egendomliga gestalter på ytan af
vissa trädslag. Eld och rök kastade de svarta
gestalterna fram mot den plats, där fursten och hans
ryttare väntade.
Barrelens knektar grepos motvilligt af beundran.
— Han är inte feg den där. Han är bättre,
än hvad man kunde tro. Han är inte så dum.
Andra åter:
— Han är galen. Då ban inte kan steka oss,
steker ban sig själf. Lika godt, det är hans ensak.
Och plötsligt:
— Se! Se! Hvad gör ban? Hvad kommer
åt honom? Han flyr! Se! Se! Han flyr! Till
staden. Kocken har bränt sig på pannan. Han
vill inte stekas.
— Inte heller vi! Vi vill inte stekas! Till
staden! Barrelen för oss till staden!
Solivro hade icke haft en aning om Barrelens
svårigheter. Han hade varit så upptagen af att
granska matretternas rörelser och af att söka den
punkt, där man med största fördel skulle kunna
anfalla, att ban icke ett ögonblick sett bort från
dem. Dessutom litade ban på Barrelen; han var
säker om att i rättan tid ha de sina omkring sig.
Han trodde sig således helt lugnt kunna fortsätta
sina iakttagelser.
Då hör ban ett rop:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
