Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
— Amante! Amante!
Han vet icke rätt, hvarifrån det kommer.
Och det bekymrar honom icke stort. Men det
väcker ett minne, som ban just nu önskade undvika.
— Furst Solivro!
En af ryttarna rör vid hans arm.
— Herre, det är någon, som ropar dig vid
namn. Kanske ett viktigt bud från staden.
Solivro reser sig i sadeln; han ser.
— Ja verkligen, där komma två från staden.
— Kanske vill du, att jag rider dem till
mötes. Som de nu gå, kunna de träffas af
matret-ternas pilar. Och de föra kanske viktiga bud.
Den ene är din egen kammarsven.
Nu hörs den första rösten:
— Amante!
Knekten skriker till:
— Herre, se då! Hvad var det jag sa? Nu
är det slut med den ene. Lyckligtvis var det inte —
Knekten hann icke sluta sin mening; Solivro
red därifrån. Han red mot den otydliga svarta
punkten därute på slätten. Helt långsamt, han
förstod icke själf, hvarför han icke skyndade. Men
plötsligt hoppade ban ned af hästen och började
springa. Stora svettdroppar runnö ned för
ögonlocken ocli gåfvo en outhärdlig sveda. Det tycktes
honom, att det var från denna sveda, han flydde.
Kammarsvennen kom emot honom; han var
blek och slog med händerna i luften som en vanvettig.
— Pilen har gått in i sidan. Det är
förskräckligt. A herre, rakt i sidan! Jag kunde ju
inte hjälpa det. Det är förskräckligt.
Han sprang tillbaka och knäböjde vid sidan
af en gosse, som låg utsträckt på marken.
Solivro stannade; han vågade icke närma sig.
Då lyfte gossen sitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
