Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
— Amante.
— Han ropar Amante. Men det är dig han
menar.
Och Solivro sprang fram. Han kastade sig
ned och slog armarna kring den spänsliga
kroppen. Gossen gjorde en afvärjande rörelse, lian
gapade, han saknade luft, omfamningen kväfde
honom. Och Solivro släppte sitt tag, som han
aldrig velat släppa.
— Gjorde jag dig illa? frågade han. Han grep
svennen i armen. — Gjorde jag lionom illa? Säg!
Gossens ögonlock gledo långsamt upp och ned.
Sömnen smög sig omkring honom; han plockade
med fingrarna på hals och kinder, som barn göra,
då de skola sofva, och gamla, då de skola dö.
Ett ögonblick vaknade ban upp.
— Moder — moder sände mig —
Smala blodstrimmor silade ut genom
mungiporna. Ett gurglande ljud kom kroppen att skälfva;
ryggen sträcktes i häftiga knyckar; munnen slog
upp till en hisnande suck.
Han öppnade ögonen. Och deras glans svann
lik bristande bubblors.
Solivro tryckte honom intill sig, ban släppte
honom icke. Han var girig efter den smula värme,
som ännu fanns kvar. Han kände krampen, hvarje
skälfning, han kände den unga kroppens kamp med
döden, som redan hade segrat. Och då kampen
var slut, kysste han gossens läppar, som tycktes
darra af köld.
Försiktigt ocli tvekande närmade sig furstens
ryttare. De kunde icke nog förvåna sig öfver sin
herres uppträdande, och de visste icke, hur de
skulle bete sig. Men eld och rök och matretter,
som alltjämt närmade sig, gjorde slut pä deras
tvekan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
