Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
— Furste, du är aldrig stilla. Hur ska jag
kunna fästa manteln, då du aldrig är stilla?
— Men hvarför, frågade Savagrin, har du
redan iklädt dig en så stel dräkt? Festen börjar
ju en timma före skymningen. Och nu är det
morgon.
— Jo jag vill, jag vill! Jag kan icke vänta.
— Säg, hvad är det, som ska ske? Å, jag
plågas! Jag är rädd. Du måste säga mig, hvad
som ska ske!
— Ack herre, ingenting ska ske. Rakt
ingenting. Terbenne ska prisa din ära, se där allt.
Med ens fick Solivro ett blidt och lugnt
uttryck.
— Ja, ja visst. Så är det. Rakt ingenting.
Och ban tillade i en förtrolig hviskning:
— Jag vill säga dig, Savagrin, hvarför jag är
så orolig. Det är den hvita dräktens fel. Jag
har icke burit en hvit klädnad, sedan den tid, då
jag kallade mig Amante. Det är detta, som gör
det. Jag har en älskares oro.
Och han smålog.
De femhundrades sal var från golf till tak
behängd med röda och hvita draperier, i hvilkas
knutar man hade anbragt silfvergripar med
utspända vingar, furstens vapen. Hvarje grip bar i
sitt näbb en gyllene ring, som omgaf brinnande
ljus. Öfver golfvet löpte breda och dyrbara mattor;
den präktigaste af dem alla förde från ingången
fram till furstens stol.
Midt i salen var en fyrkantig upphöjning,
talarens plats. På två sidor om denna stodo långa,
högkarmade bänkar, på hvilka de femhundrade
sutto. Framför hvar och en af dessa
vördnadsvärda män låg en mjuk kudde, i hvilken han kunde
gömma sina fötter. De voro nämligen frusna dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
