Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
du stryka omkring i så gamla trasor? Kasta dem
på den store Solivros eldar! Hör käring! Gör
käring! Annars kasta vi dig själf.
Kvinnan skyndade på sin stackars åsna! Men
stenar och gnistrande bränder började flyga
omkring dem, och de unga vildarnas skrik gjorde åsnan
så vilsen och förskräckt att hon tvärstannade i
stället för att fly.
Då kröp kvinnan upp med fötterna på åsnans
rygg, och med ett smidigt och förvånande språng
lämnade lion siu färdekamrat i sticket, hoppade
öfver skaran af plågare och kastade sig in i porten
till ett palats, hvars förnäma och allvarliga utseende
lofvade skydd.
Portvakten sökte till en början att drifva
henne tillbaka. Men då lion började jämra så
högt och så gällt, att bela huset genljöd däraf,
gaf ban henne fri väg. I detta palats gällde
nämligen medlidande mer än alla andra dygder.
Här bodde Ostata.
Tidigt följande morgon begaf sig Savagrin till
fursten. Han fann honom sysselsatt med att kläda
sig. Kammarsvennen ordnade vecken och bredde
ut den röda mantel, som skulle hänga öfver furstens
skuldror. Den gyllene kedjan nästan doldes af
spetsarna kring halsen.
Så snart Solivro blef varse sin lärare, gick
ban häftigt emot honom.
— Se, Savagrin! utropade han. Se, jag är
fullständigt lugn. Endast mina ögon äro oroliga.
Jag kan icke fästa dem, och oupphörligen vilja de
gråta. Men äfven detta ska bli bra. Allt ska bli
lugnt. Tror du icke?
— Jo herre, svarade Savagrin och böjde sitt
hufvud.
Men kammarsvennen klagade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
