Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
bryta talet? Och att komma till en glädjefest
svept i svarta slöjor!
Terbenne rodnade, men fortsatte oförtrutet.
Han var belt nära den sinnrikaste af alla
svängningar.
Nu föll Ostata på knä framför fursten.
— Herre!
Barrelen sprang upp. Terbenne glömde sin
värdighet ocli stampade. Allas ögon liade
öfvergifvit honom, endast den blinde Selerels voro
trofasta.
— Herre, upprepade Ostata. Och nu höjde
Solivro sitt hufvud och såg på henne.
— Herre, förlåt mig, att jag kommer som
sorgens budbärare. Att jag bringar dig en sorg,
lika tung som den, som nyss har drabbat dig.
Solivro nickade:
— Ja, ja, en sorg, sade ban.
Denna slöa och känslolösa röst förvirrade
Ostata. Men hon lugnade sig. Hon var säker,
att vapnet skulle träffa. Hon bredde ut armarna
med en medlidsam rörelse.
— Tairavita är död.
En af de lärde sprang upp på förhöjningen
och drog ned Terbenne, som icke ville tiga.
Tystnaden tycktes väcka fursten. Han reste sig
långsamt och såg ut öfver salen.
Plötsligt pekade ban på Ostata och sade:
— Den där kvinnan ljuger. Tairavita är
icke död.
Då sprang hon upp. Hon glödde af ifver.
Han fick icke undgå henne.
— Herre, hur kan du säga så? Hör mig!
— Sent igår kväll kom en kvinna till min
boning. Jag kände henne sen förr. Det var Irla.
Du vet ju?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
