Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Men Atterte kastade sig på magen och stödde
hufvudet i händerna.
— Det luktar skönt af marken, sade han.
Och därpå till Amante, hvars ögon lyste, och
hvars mun var öppen:
— Berätta nu! Nu vill jag höra.
— Eller är du ännu blyg?
— Blyg! skrattade Amante med en gosses
skratt. Jag? Anej. Vänta bara, vänta bara!
Han funderade; slutligen och betänksamt:
— Jag dödade en man.
— En man. Bra! Nå?
Ännu mer betänksamt:
— Men det var en kvinna.
— En kvinna? Som du dödade? Du är lustig,
du. Du dödade en man, men det var en kvinna.
Nå vidare?
Åter skrattade Amante sitt gosseskratt.
— Jag ljög! Jag ljög!
— Det var ett barn. Ett gossebarn. Mitt
barn.
Och sedan han sagt detta, började han krafsa
bland kolen och letade fram köttrester, som han
slukande förtärde.
Fem år lefde Amante bland matretterna. De
behandlade honom hvarken väl eller illa. Han
fick äta, hvad som blef öfver vid deras måltider,
och han fick sofva, hvar han kunde finna någon
passande, undangömd vrå. I gengäld skulle han
samla ocli krossa rötter samt förrätta andra
kvinnosysslor. Gjorde han illa, fick han en spark, och
gjorde han väl, fick han också en, fast en
välment.
Då matretterna rustade sig för att tillbakaslå
jägarnas ofta upprepade anfall, skrattade ban och
slog och ville vara med. Men så snart man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
