Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
nämnde ordet knif, sprang han och gömde sig.
Och då någon okynnig pojke roade sig med att
låta en dylik tingest glittra för hans ögon, skrek
han som en skadskjuten örn.
Eljest voro barnen hans bästa vänner. Han
lekte med dem och vårdade dem nästan som en
kvinna. Detta gjorde hans ställning drägligare,
än hvad den annars skulle ha varit. Mödrarna
visade alltid någon tacksamhet, och barnen gaf
honom en och annan smekning. Då de tryckte
sina små händer mot hans mun, skalf han till.
Men han vågade icke röra läpparna till kyssar.
Ibland ryckte de honom i håret och sparkade så,
som de sågo de stora göra. Och då ökade ban
deras förtjusning genom att morra och visa
tänderna som en hund.
Det fanns endast ett sätt att störa hans blida
godmodighet: att kalla honom barnamördare. Det
var hans egen berättelse, som gifvit honom namnet.
Men han fick icke länge behålla det. En spefågel,
som ropade det i hans öra, kände i samma nu
tvenne rader hvassa tänder kring sin strupe. Do
voro förskräckliga, hans tänder, de sköto fram ur
de köttlösa käkarna och glänste mellan läpparna,
som skrumpnat.
Någon gång blef ban kallad den falske fursten.
Då skrattade han och åbäkade sig. Men då
åskådarna stämde in och gjorde narr af hans löjlighet,
smög han sig bort.
Stundom påstod man också på allvar, att
Amante icke vore någon annan och mindre än
Aeretaniens olycklige furste. Meu detta rykte vann
aldrig någon tilltro.
Likväl är jag öfvertygad, att Atrette själf hade
kännedom om, hvem han var. Och min öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
