Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Judarnes religion vid tiden för Jesu uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda tendensernas inbördes täflingskamp; härigenom slipper allt
det material loss, som i förra upplagan tvungits in under
dennas båda första stora hufvudafdelningar: om fromhetens
utveckling till kyrka och om den judiska religionens nationella
bundenhet. Hela eskatologien t. ex. slipper att inrangeras
under den nationella bundenheten, »domstanken» får sin
särskilda afdelning. Afdelningarna ha på detta sätt blifvit flera,
men ordningen är klarare och bättre. Uppställningen har
äfven f. ö. vunnit, därigenom att B. flerestädes sammanfört
hvad som hör tillsammans, men i första upplagan förekommit
på skilda platser; så har bedömandet af hedendomen med rätta
förts till kap. om monoteismen och hvad som säges om den
frommes förhållande till Gud har hopsamlats i ett kap.
Men jag återvänder till de sakliga förändringarna och
tillläggen. Teckningen af judendomens utveckling till
observansfromhet stod bra nog isolerad i första upplagan. Nu har den
fått en lämplig bakgrund genom hvad som säges om den
föregående tidens kultfromhet (s. 111—124) med dess prästvälde
och skarpa åtskillnad mellan klerus och lekmän. Prästerna
reglerade kultens oafbrutet funktionerande maskineri, och
fromheten i dessa kretsar bar en tämligen urvärtes prägel, medan
däremot lekmannafromheten var mera enkel, innerlig och
lefvande. I motsats till senjudendomens lag- eller
observansfromhet och dess misstro mot tempelkulten framstår såsom ett
karaktäristiskt drag för den föregående tiden dess glädje öfver
allt hvad till kulten hör, templet, gudstjänsten, sången och
musiken o. s. v. Under senjudendomens dagar är det endast
vid första påseende som kulten fortfarande synes stå i centrum,
i själfva verket minskas dess betydelse, det är genom lagens
auktoritet den får behålla sitt anseende; andra lager af folket
ta nu ledningen, fromheten bär lekmannakaraktär, den blir
demokratisk och individualistisk.
Den eskatalogiska afdelningen inledes af en vidlyftigare
orienterande öfversikt än förut. Domstanken utvecklas ur den
nationella förhoppningen i trefaldig riktning: 1) åt det
öfvernationellt-transcendenta, 2) åt det andligt-etiska — Guds seger
öfver den vida världen, den goda maktens seger öfver det onda
— 3) åt det individuella — frågan om den enskildes slutliga
öde på domsdagen. Men denna vändning åt det universella
stäfjas af det nationella, så att hela den universella och
kosmiska utgestaltningen af domstanken blott synes vara en
upputsning af de nationella förhoppningarna. Hvad som
framkommer betecknar dock verkliga ansatser till något nytt.
»Huru jordiskt och partikularistiskt man än tänkte den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
