Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hebreerbrefvets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schwegler), men man har stannat vid matta antydningar. Wrede
upplyser att han fått impulser i främsta rummet från Overbeck
(Zur Gesch. des Kanons 1880), som visserligen betraktade
Hebreerbrefvet som ett verkligt bref men ansåg 13: 22—25
tilllagda af en senare, hvilken därmed ville göra Paulus till
författaren.
Den i sig sammanhängande skriften omfattar kap. 1—12.
Hvilken litterär genre tillhör nu denna skrift? Här saknas allt
som är karaktäristiskt för ett bref. Däremot möter oss
öfverallt den skriftkunnige läraren. »Att här en öfvad, skriftkunnig
lärare (διδάσκαλος) för ordet, ser man utan möda af
framställningens hela karaktär. Af stället 5: 11—6: 12 att döma kan
man antaga, att han står gentemot sina läsare med en viss
auktoritet, ty han förehåller dem deras omognad. Af samma
ord och af 10: 32—34 kan man sluta, att han känner dem
sedan det förflutna och icke först på sista tid trädt deras krets
nära. Men direkt har han icke heller här uttalat sig om sina
personliga förhållanden, och om det är riktigt att draga dessa
slutsatser måste ytterligare pröfvas, så oafvisbara de än må
synas».
Författaren fullföljer icke en utan två afsikter: han vill
uppmana till ståndaktighet i och fasthållande af den kristna
tron i en svår tid, men han vill därjämte föredraga
skriftgnosis öfver ett älsklingstema. Den praktiska tendensen tränger
in i läroföredraget och behärskar det till en viss grad, men
det teoretiska har för honom ett själfständigt intresse; det är
icke blott medel. Hade han icke behöft gifva förmaningar, så
skulle hans skriftspekulationer förmodligen blifvit desamma.
Den, som håller Hebreerbrefvet för ett vanligt församlingsbref,
skall alltid vara böjd att göra den praktiska tendensen till
hufvudsyftet. Men tänker man sig arbetet som en
skriftställares utläggning af ett tema, så blir man i tillfälle att gifva
båda tendenserna sin rätt, ty i en sådan utläggning låter sig
kombinationen af de två mycket väl begripa. Själfva
förmaningarnas form, då t. ex. »vi» så ofta användes, vittnar om
att vi snarare hafva att göra med en predikant än med en
brefskrifvare. Hebreerbrefvet är, utifrån våra föreställningar
taladt, en blandning af predikan och afhandling. Måhända
har författaren också en gång gjort bruk af sin skrift i en
muntlig predikan inför en bestämd församling; han kunde dock
(sedan) lika väl låta det gälla en obestämd publik. Hvem
författaren är, lönar det sig icke att efterforska. Slutkapitlet,
eller egentligen dess sista del, 13: 18—25, är däremot strängt
hållen i brefform i skarp kontrast till skriften för öfrigt. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
