Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hebreerbrefvets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man vill låta Paulus tala i dessa verser, därom vittnar följande:
1) Timoteus nämnes; 2) han synes äfven resa omkring som
missionär liksom på den tid, då han var Pauli följeslagare.
Läsarne, som här uppenbarligen tänkas som en bestämd
församling, kunna hoppas att snart få se honom; 3) författaren
tänkes stå i ett nära förhållande till Timoteus; 4) det tänkes
att Timoteus skall blifva författarens reskamrat och att båda
skola sammanträffa på samma ort; 5) författaren själf synes
befinna sig i fångenskap; 6) hälsningen från Italien förutsätter,
att de hälsande befinna sig där. Wrede tar här afstånd från
någras (t. ex. von Sodens och Zahns) konstlade hypotes, att
brefvet skulle vara riktadt till Italien och att de hälsande
italienarne skulle befinna sig utanför sitt land. Hvarför nu
blott Italien och icke speciellt Rom nämnes, finner Wrede
gåtfullt; det har haft sin särskilda orsak, som man emellertid icke
behöfver kunna utreda för att hålla fast vid den uppfattningen,
att Paulus skall tala i dessa verser.
Brefvets slut är alltså pseudopaulinskt (13: 19 anser W.
hvila på Filemon 22 och 13: 23, på Fil. 2: 19—24); det vill
göra Hebreerbrefvet till ett Paulus-bref, och som sådant har
det också ansetts i Alexandria, om än icke utan betydelsefulla
restriktioner. I Västerlandet har det dock icke så betraktats,
utan har där Tertullianus och andra ansett det vara skrifvet
af Barnabas. De vacklande traditionerna bekräfta det resultat,
hvartill man kommer genom analys af brefvet. Märkligt nog
är det dock gemensamt för alla traditioner, både i Öster- och
Västerlandet, att brefvet är riktadt till hebreerna.
Detta är nu i korthet hufvudinnehållet af Wredes arbete.
Som vanligt hos denne forskare, som dock stundom drar allt
för kalla och raka linjer, är hans hypotes genomförd med
inträngande skarpsinnighet, eller rättare: han har kommit till sin
hypotes på grund af inträngande iakttagelser. För vår del
finna vi hans resultat i hufvudsak mycket sannolikt. Som
redan är nämndt har han också flere föregångare, om de icke
så utförligt och starkt motiverat hypotesen som han.
Men denna hypotes gäller endast »den litterära gåtan»,
såsom Wrede också kallar det problem han vill lösa. Det
knyter sig naturligen också viktiga historiska frågor vid
Hebreerbrefvet, och gärna ville man bruka alla till buds stående
urkristna skrifter för det ändamålet att vinna en bättre insikt
i den kristna kyrkans begynnelse. Bland annat komme det
då i fråga att öfverväga, huru Hebreerbrefvet förhåller sig till
didaskalos-ämbetet i urförsamlingen. I densamma funnos
apostlar, profeter och lärare (didaskaloi) såsom de tre förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
