Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hebreerbrefvets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andens ämbeten; alla tre skulle hafva anden, fastän denne
yttrade sig på ett särskildt sätt hos profeterna. Hebreerbrefvets
författare skall enligt Wrede vara en didaskalos; han hade alltså
att utveckla »läran» för församlingen, och det med andens och
kraftens bevisning och med den auktoritet som kommer däraf.
Vi måste emellertid stå undrande och spörjande inför det faktum,
att en kristen skrift, som utan tvifvel hör till de tidigaste i
vårt Nya Testamente, innehåller så mycken retorik, så mycket
af rabbinsk syn på och tolkning af Gamla testamentet och
därjämte så mycket af Filo som här faktiskt är fallet. Huru skild
är icke andan i denna skrift från Jesu enkla och direkt till
samvete och hjärta vädjande ord, såsom de i sin totalvärkan
te sig för oss, trots alla tvister om hvad som i enskildheter kan
vara ursprungligt eller icke! Men som vi tro representerar
Hebreerbrefvet just den judekristna urförsamlingen (i
Jerusalem) sådan den var i genomsnitt. I början har enligt Apg. 6
församlingen bestått både af »hellenister» och »hebreer», men en
förföljelse har utbrutit och de förra fördrifvits, medan de senare
fingo ostörda vara kvar (Apg. 8). Från den kvarvarande
judekristna församlingen har nu utgått en mission framför allt till
Antiokia, där de fördrifna redan vunnit framgång med sin
förkunnelse af evangelium för hedningarne. Där, i Antiokia,
uppträdde nu profeter och lärare (didaskaloi) till hvilka hörde
Barnabas (Apg. 13), just han, som skickats från Jerusalem till
Antiokia för att taga hand om den påbegynta missionsrörelsen.
Af allt hvad vi känna om »profeterna» i de urkristna
församlingarne framgår, att dessa, som vandrat från församling till
församling, haft en väsentlig andel i den katolska kyrkans
uppkomst och uniformering; detta har också Harnack framhållit.
Profeterna hafva från början utgått från Jerusalem och deras
ande skiljer sig väsentligen från Jesu förkunnelse, som stod
högt öfver den judiskt-nationella entusiasm, hvilken kom till
uttryck hos dessa profeter och som ingalunda var en fri
andeyttring i den mening, att den uteslöt ämbete och rabbinsk
lärdom; profeter och sådana lärare, som den i Hebreerbrefvet
talande, hafva trifvits sida vid sida. Den djupa klyftan mellan
Jesus och denna »urkristendom» synes oss vara ett af
mångfaldiga bevis på att Jesu framträdande och verk hör till ett
annat plan än judendomens, ehuru han verkat närmast hos
judarne.
I ett afseende synes oss Wrede och hans föregångare von
Soden icke hafva rätt, nämligen då de mena, att med »hebreer»
nödvändigt måste förstås judekristna och att traditionen om
vår skrift såsom riktad till hebreerna vore sekundär, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
