Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur. Tre tyska homileter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer än deras, som blott kunna döda kroppen. Mest talar han
om omsorgen för det kommande, därför att däri röjes en bristande
tro till Fadern. Kvietivet däremot är hänvisningen till Faderns
omsorg om andra delar af sin skapelse. Jesu ord i Mt. 11: 28
»Kommen till mig etc.» bruka ofta tolkas såsom kvietiv mot
kroppsliga lidanden, men detta med orätt. De gälla nämligen antingen
syndens nöd eller ock en viss just då historiskt förefintlig situation
(trycket under fariséernas stadgar). Under det Jesus sålunda i
sin lära ej är rik på kvietiv mot yttre svårigheter, ligger
emellertid en rikedom af sådana i hans eget lif, framför allt i den
tröstegrund, hvarmed han själf tröstade sig, t. ex. då han såg sin
undervisning förkastas af de högtuppsatte: ’Jag tackar dig, Fader, att
så har varit välbehagligt inför dig’, eller i Getsemane; sålunda i
Fadrens vilja. — Hvad beträffar de ur samvetsnöd framgående
själens lidanden, har han ej heller här någon stor rikedom på ord.
Men viktigare än andra verkar äfven här hans lif; det sätt, hvarpå
han samlade syndare omkring sig och gaf dem mod och
själftillförsikt åter, samt särskildt hans korsdöd, som alltid uppfattats
såsom en försoningshandling, äro de rikaste kvietiv. — Sålunda se
vi äfven vid Jesu kvietiv ungefär samma tankegångar som vid
motiven. Först hoppet om framtidsriket och där inträdande lön, sedan
förhållandet till Fadren, men sist och högst Jesu egen
syndaförlåtande, helande och fridsbringande person.
I Apostlagärningarne äro arfvet från Kristus så till vida
bevaradt, som idealet är ett inre lif, som i förhållandet till Gud och
människor öfverensstämmer med Guds vilja. Men det motiv, som
i Jesu förkunnelse är det högsta, nämligen det personliga
förhållandet till honom själf, saknas i förkunnelsen, ehuruväl det möter
oss i apostlarnes eget lif och verksamhet, som följaktligen står
högre än deras lära. Det motiv, som behärskar förkunnelsen, är
det eskatologiska, blott med den skillnaden mot den judiska
uppfattningen, att numera Jesu återkomst tänkes inleda den
eskatologiska perioden. Jesu egen plats i apostlarnes predikan är framför
allt såsom den kommande Domaren-Messias, en ställning hvari han
insatts genom sin uppståndelse. Erinringarne från hans jordelif,
hans botande och dämonutdrifvanden, äro blott underordnade drag i
hans bild. Hans ord och personliga verksamhet träda alldeles i
bakgrunden. — Kvietiven äro dels den tröst, som härflyter från
apostlarnes underbara helbregdagörelser, dels det ljus, som genom
Guds nåd fallit öfver korsets mörka gåta.
I fråga om Paulus — till hvars skrifter hvarken Efes.-,
Koloss.-brefvet eller pastoralbrefven räknas — betonar N., att hela
hans förkunnelse är ett generaliserande af hans egen personliga
erfarenhet, som han därjämte emellanåt gör till utgångspunkt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
