Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan anförer ge frågan långt större räckvidd. Han kommer
med afseende på analytisk predikan till ungefär samma resultat
som Hering, men fattar syntetisk i mycket mera inskränkt mening
än denne. Dit hör enligt A. endast det från texten fullt lösgjorda
och af det fritt valda temat helt behärskade föredraget, sålunda den
analytiska predikans klart begränsade motpol. Därför nödgas han
mellan analytisk och syntetisk predikan antaga flera
öfvergångsformer, dels den analytisk-syntetiska, som får ämnet genom
textanalys, men sedan utvecklar det fritt, dels den
syntetisk-analytiska, som till ett fritt valdt ämne tager utvecklingen ur
texten, dels den s. k. konsthomilian, som visserligen uppställer ett
fritt, behärskande ämne, men därtill värjer själfva textens
innersta grundtanke, och därför lätt nog kan använda dennas olika
delar för utvecklingen. Med beteckningen homilia afser A. ingen
nutida predikoform, utan tar ordet i dess historiska betydelse
såsom de första kristnes enkla, nästan samtalsmässiga
predikosätt. — Denna fråga om analytisk och syntetisk predikan torde
nog rättast höra hemma i ett annat sammanhang än både Achelis
och Hering behandlat densamma, nämligen ej vare sig bland
formens allmänna grundsatser eller vid frågan om ämnets
uppställande, utan i samband med spörsmålet om det enskilda
predikostoffets vinnande ur texten. Först sedan saken där primärt
behandlats, kan det i andra hand bli fråga om de där vunna
synpunkternas inverkan på form och ämnesgifning. Hvad vidare
beträffar innebörden af själfva begreppen, har naturligen hvarje
homiletiker rätt att på sitt sätt begränsa dessa, endast
nomenklaturen göres fullt klar. Huru lätt denna förvirras framgår
redan af skillnaden mellan H. och A., men ännu mer af den
historik A. ger öfver frågans tidigare behandling. Hvad
slutligen de olika metodernas värde beträffar, huruvida den
predikoform är att föredraga, som nära sluter sig efter textens gång
eller de, som från ett uppställdt ämne mer eller mindre
fritt utveckla sitt innehåll, så vill Achelis helt och hållet låta
valet bestämmas af textens egen karakt är, om ock med
framhållande af konsthomilians öfverlägsenhet öfver öfriga
former. Hering åter föreslår analytisk predikan vid
bibelstunder och veckopredikningar, syntetisk vid vanliga
församlingsgudstjänster. Det är samma ståndpunkt som förfäktas
i Baumgartens högst läsvärda uppsats »Thematische Predigt
und Bibelstunde» i »Predigtprobleme». — Med afseende på
predikospråket tillbakavisar H. alla från retorik eller stilistik
hämtade manér. Språket skall vara ett uttryck för prästens
personliga egenart och för den allmänna stilistiska ståndpunkt
han intager. Det bör i öfverensstämmelse med predikans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
