Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synonymer och argument, dels individualisering. — Beträffande
afslutningen framhåller Achelis, hurusom en rekapitulerande
afslutning är nödvändig vid didaktiska predikningar, där det är af
betydelse att åhöraren bevarar det meddelade i minnet.
Däremot ej vid de bägge andra slag af predikan han antager,
den epanorthotiska (vilje-påverkande) och den parakletiska
(känsloväckande); vid dessa bör eller åtminstone kan den sista
delen utan svårighet anläggas så, att den bildar afslutning på
predikan såsom helhet. Att i afslutningen inga nya tankar
böra komma in, utan endast alla i predikan förut använda
motiv löpa samman till en stor slut-verkan, är själfklart. Hvad
beträffar det ofta framställda spörsmålet, huruvida själfva
slutorden böra vara försonande och tröstande eller hotande och
varnande, framhåller A, att hotelser och hårdhet lätt frånstöta,
det återkommande hänvisandet till lyckligt slut förtar
predikans udd, hvarför varsamhet åt ömse håll bör iakttas. Liksom
för inledningen har Niebergall stark känsla för afslutningens
betydelse. En väl väld bild, berättelse eller liknelse, en
kraftfull sentens, psalmvers eller citat borrar sig in i medvetandet
och kan vara en behöflig associationspunkt för det hörda. —
Hvad den språkliga inklädnaden angår, utförer Hering här
närmare de fordringar han vid tal om formens allmänna
grundsatser uppställt, liksom vi också med afseende på Niebergall
hänvisa till hvad i detta sammanhang sagts. Achelis, som ej uppställt
några allmänna formens grundsatser, uppehåller sig här vidlyftigt
vid de tre genera dicendi, »subtile» för didaktiska moment,
»medium» för känslomoment och »grande» för viljemoment.
Dessa böra i en väl utförd predikan aflösa hvarandra. De fel,
för hvilka kunna varnas, äro: arkaismer, provinsialismer,
barbarismer, purismer och neologismer, förväxling af synonymer
och förändringar af verba-sollemnia, pleonasmer och tautologier.
De egenskaper han fordrar hos språket äro: klarhet,
naturlighet, rörelse, välljud, biblicitet på samma gång som folklighet,
kraft och målmedvetenhet. En onödigt detaljerad, från
retoriken härstammande redogörelse öfver olika slags sakliga, logiska
och grammatikaliska »troper» och »figurer» afslutar hans
framställning om predikospråket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
