Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande
vilddjursläte, kunde isa den, som nalkades, genom märg och ben. Tog sig
denne mod och trädde in, så fick han fåfängt spana någon skymt
af varelsen, men kunde ej betvifla, att något odjursväsen doldes i
den arma kropp, som här i stugan ömsom kyldes, ömsom brändes,
slets af kramp och ristes, anfäktad, plågad intill döden genom nätter,
dagar, månader och år. En afgrundsande, sade folk, hade kommit
att pina själen ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och
slet sitt hår och ropade till Herren, de sinas tillflykt. Och under
tiden röt odjuret lastarord i hennes inre, vrålade ur samma hals
och strupe förstenande hädelseord.
Präster, lekmän kommo dagligen tillstädes, en nitisk här af
arme tröstare, likt fränderna till Job, den af satan slagne, när de
sutto jämte honom sörjande på marken. Arma voro tröstarne i
Mickels stuga, kunde hälst behöfva tröst för egen del, ty som en
åska slog dem odjursstämman strax till tystnad på ett lika
fasansfullt som otillbörligt och rent nedgörande vis...
Onda hädarord och onda rykten döko upp om plågooffret i
Mickels stuga. Satan hade återfunnit henne, denna människa, som
kommit — ingen visste hvadan — och skulle gömmas undan här
för Gud och världen — ingen visste hvarför. Dock hördes alla
säga, att hon sett sin dag i slott, men hamnat här i Mickels stuga
— för hvad visste heller ingen... Och hur man vände saken, så
var dock summan den, att människan med den stora plågan för
visso led förskylladt. Men i stugan drogs den arma oförändradt
med sin börda, och hvad vedermödans dagar ledo, återstod af henne
föga mer än mörka skalet kring en själ i mörker.»
»En dag, en sällsynt högtidsdag i stugan, unnades den arma
njuta ro, fick lämna burens kätte, satt vid elden likt den ur
hafsnöd komne.» Det kommer till ett samtal. Torparn frågar efter
gästens namn, och svaret lyder:
Per Lyckohinder vid namn
Stängde jag från lifvets hamn
Själar, som kommer till lyckogagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
