Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stirrande förfärad på de komne. Och så tjöt ur hennes inre
odjursstämman:
Välkommen gäst,
Du öfverpräst,
Med dina öfverpräster,
Hjärtans mine gäster,
Mine vingårdsmän!
Därpå hördes ett sakta gnagande och klafs såsom af stora
glupkäftar i ett aflägset fjärran... Hvar ljudet hade sitt ursprung,
kunde doktor Mathias ej afgöra... Han gick närmare buren och
riktade sin kraftiga blick oafvändt på den besatta. Hon fick efter
hand märkbar lisa, och gnagandet lät allt svagare, utan att likväl
tystna... Stiftsherden höjde sina händer mot buren, samlade all
sin viljekraft i blicken och all sin myndighet i rösten: »I Jesu namn
bjuder jag dig, orene ande...»
Han stannade, isad af ett sataniskt skri, som på väldigt afstånd;
det kom framstörtande i våldsam fart, och doktorn ryggade för
plågooffrets ursinniga grepp i burstängerna. Nu var det
vederstyggliga tjutet nära; följeslagarne trängde sig i skräckens villervalla
mot stuguvrån. Och så lät hastigt dessa glupkäftars klafs och
gnissel tätt framför deras fötter. De störtade hals öfver hufvud ut
genom dörren, och allt var åter tyst.»
Själsämbetet var slaget, och den objudne mångårsgästen
satt i orubbadt bo. Han var ju ej heller, den ämbetet antagit,
och hos den kvalda fanns tydligen icke den fasta tron på
själsämbetets öfvermakt öfver Per Lyckohinder. Först då
Gråe Jägarn kom i närheten, måste plågoanden vika.
Föreligger häri verklig folktradition, så ha vi här ett intressant
exempel på både god och ond andemakt af ytterst heden rot.
Förf. kan knappast anses ha öfverdrifvit sin skildring af
en besättelse och djäfvulsbesvärjelse i 1600-talet sista år.
Man må blott icke föreställa sig, att den tidens präster så lätt
grepos af rädsla inför sin vedersakare. Sällan finner man en
sådan, hurudan utgången än blir. Det är ett misstag, då man,
såsom t. ex. Troels Lund, låter den äldre tidens lutherska
präster stå maktlösare än de gamla katolska såsom besvärjare.
För bägge är Jesusnamnets utsägande det yttersta och sista
kraftmedlet. Och hade »djäfvulen» icke respekt för den vanlige
prästen, så hade han det, af lätt begripliga skäl, för en af
dessa tiders biskopar. Vid en besvärjelse ger man vanligen
icke upp striden med den onde så lätt. Man slutar icke, förr
än den sinnessjuka af kroppslig och andlig utmattning är
oförmögen att rasa längre och djäfvulen följaktligen för den
gången kan anses utdrifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibelfor/1907/0406.html
