Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 LITTERATURANMÄLAN
Att emellertid så skett, hvilket med historiska exempel
uppvisas, har på den kyrkliga kristendomen (incl. den sekteriska)
satt en prägel af »det evigt kvinnliga», hvilket inom katoli-
cismen fått sitt mest pregnanta uttryck i Mariadyrkan. Denna
är visserligen dogmatiskt undanröjd inom protestantismen, men
till sitt väsende är den långt ifrån utdrifven. Vår förf. önskar
visst icke känsloelementet undanröjdt ur religionen, han vill
blott, att det icke skall vara allenahärskande, knappt ens öfver-
vägande. Han vill, att kyrkan snarare skall motsvara en fa-
milj med manliga och kvinnliga egenskaper i jämnvikt än en
barmhärtighetssyster. Och likasom man icke kan önska bort
ur familjen föräldrakärleken och den äktenskapliga kärleken
och icke heller bygga familjen uteslutande eller ens hufvud-
sakligen på känslan, så vill han i det religiösa lifvet hafva icke
ensidighet, men symmetri mellan sentiment och karaktär. »Och
man borde icke anse personer stå högre i helighet (religiositet),
därför att deras temperament är sentimentalt snarare än
koleriskt».
Coe anför, betecknande nog, en af Nietsches många ankla-
gelser mot kristendomen: att den tillbeder svaghet, där den
borde tillbedja styrka. Här såsom i allmänhet menar Metsche
med kristendom icke den originala evangeliska, som han tagit
en ganska ytlig kännedom om, utan den historiskt utgestaltade
kristendomen. Det är tydligt, att N. med denna sin förebråelse
träffar alldeles samma sjuka punkt som Coe. I originalkristen-
domen själf, sådan den är förkunnad i Mästarens person, ligger
utan tvifvel hela den symmetri, hela den fulltoniga harmoni
af manligt och kvinnligt, som förf. saknar i senare tidens kri-
stendom. Att korteligen påpeka detta ägnar han de sista si-
dorna af sitt arbete. Han säger där om »mästarens själslif»,
att det vore att »ställa fakta på hufvudet, om man tänker på
Jesus som det inkarnerade patos och icke snarare som det in-
karnerade hjältemodet».
Detta kraf på en resolut vändning till manlig »aktivism»
i vår kristendom kan sägas vara den praktiska klämmen i Goes
»Det religiöse Liv». Så till vida sammanfaller tendensen med
hvad Tysklands fräjdade filosof Eucken genomgående påyrkar;
den sammanfaller också med, hvad Pontus Wikner i sin tid
ville häfda, då han framhöll, att det religiösa lifvets yttersta
princip icke ligger på känslans, utan på viljans område; hos
alla dessa höra vi ropande röster i öknen, och tiden gjorde väl
i att söka förstå och följa dem. Riktningen för våra dagars
välbehöfliga religiösa reformation ligger däri utan tvifvel riktigt
angifven. J. Wallinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
