Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 FÖRSTA MOSEBOK 14—15
ställe framställes deras religion såsom förenlig med Israels,
utan öfverallt annars råder strid och fiendskap mellan de båda
folken och mellan deras religioner. När Israel närmar sig den
kananeiska religionen, betecknas detta alltid som ett affall.
Här erkänner Abraham Melki-^Sedeks gud som sin.1 Om en
Gud den Högste bland kananeerna talar visserligen Filo
af Byblus i början af vår tideräkning, men hum långt tillbaka
i tiden ett sådant talesätt hade berättigande veta vi icke, och
den väsentliga frågan, huru Abraham kunde närma sig en sådan,
i hvarje fall hednisk, gudomlighet, står alltfort kvar
oförklarad. — Lika oförklaradt förblifver patriarkens förhållande till
den öfriga omgifningen; det fanns säkert flera småkonungar och
stammar i Palestina än de som bodde i Siddimsdalén; eljest
hade Kedorlaomers tåg varit meningslöst. Men af dessa
nämnas endast Mamre, Eskol och Aner. Hvad de andra gjorde,
huru Abraham kunde lefva i förbund med de senare och ensam
uppträda som beskyddare af konungarna i Siddimsdalén, få vi
icke veta. Alltså visar sig berättelsen äfven i denna del stå
på ett långt afstånd från verkligheten. — På grund af den
ideella karaktär, som berättelsen tillägger Melki-Sedek och
Abrahams förhållande till honom, har Ps. 110 i denne konung
sett en typ för en fulländad konung i Israel och
Hebreer-brefvet (kap. 5—7) en förebild till Jesus Kristus. Men att
endast på denna grund betrakta honom som en historisk person
i annan mening än som en gestalt i G. T:s framställning, vore
lika förhastadt som att på grund af N. T:s användning af
syndafallsberättelsen betrakta ormen som syndens upphof.
Jahves förbund med Abraham, Jcap. 15: l—21. Från
och med detta kap. finna vi patriarken i ett nytt läge:
trospröf-ningarna begynna och fortsätta. Men Herren möter honom med
nya löften och stärker hans tro. Trots det stora löftet om en
talrik ätt (12:2 f.) är han ännu barnlös; här får han nu en ny
försäkran på löftet (jfr 13: 15 f.): han skall förvisso få en son och
genom honom en ätt, som skall taga löftets land i besittning.
Stycket tillhör i stort sedt J, men där finnas ock insprängda notiser
från en annan källa, som sannolikt är E. Då det är omöjligt att
i detalj uppdraga gränsen mellan båda, beteckna vi det hela med JE,
men fästa i kommentaren uppmärksamheten på de framträdande fogarna.
1 Möjligen föreligger i vårt kap. en mycket gammal tradition från
den tid, då man ännu trodde på tillvaron af en from prästkonung i
Salem, med hvilken Abram kunde inlåta sig, jfr Bileam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
