Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 HJALMAR HOLMQUIST
och ransaka dem; samtidigt afslöts med kejsar Fredrik Barbarossa
ett fördrag i Verona (1184), enligt hvilket kyrkan förpliktade sig
att utlämna alla ransakade och hårdnackade kättare åt den
världsliga armen, mot det att kejsaren å sin sida förband sig att straffa
■de sålunda utlämnade. Så infördes den för inkvisitionen
karakteristiska formen, att kyrkan sökte mot kättarne utnyttja tidens råa
kampmedel men på samma gång sökte komma undan det formella
ansvaret för blodsutgjutelse genom att öfverlämna denna åt den
världsliga makten. Denna anordning liksom den biskopliga
inkvisitionens organisation fick sin fulla utbildning genom Innocentius
III på 4:e laterankonciliet 1215, då de borgerliga myndigheterna
vid hot af det hårdaste kyrkliga bann ålades att executera de
världsliga straffen på de af kyrkan som kättare dömda. (Formellt hölls
med en egendomlig inkonsekvens fast vid, att kyrkan ej ville
utgjuta blod, och hvarje öfverlämnande af en kättare till världslig
myndighet skulle åtföljas af en anhållan, att han måtte med mildhet
behandlas; men detta kan ej bortskymma det faktum, att kyrkan
med yttersta stränghet fordrade straffens verkställande och sålunda
realiter var den, som ådömde dem; senare fastslog ock Bonifacius
VIII uttryckligen, att alla en kättare påförda straff voro kyrkans,
ej statens. Med en viss rätt betonar däremot Luchaire, att
kättarnas hänvisande från de olagliga pöbelexecutionerna till en
ordnad inkvisitionsdomstol ännu innebar och framför allt af
Innocentius III afsågs att innebära ett steg mot bättre och mildare
rättskipning, liksom denne store påfve i allmänhet representerade
humaniteten inom sin tid.)
Ännu hade kyrkan ej officiellt påyrkat dödsstraff eller
statsmakterna bland sina lagliga straff upptagit bålet. Men trots
Inno–centius’ III:s motstånd skulle snart den insläppta råheten helt
segra. Kejsar Fredrik II införde, under påverkan äfven af
Justi-nian I:s lagstiftning, i en konstitution för Lombardiet år 1224 för
första gången bålet som lagligt straff för alla kättare; kort
efter följde Ludvig d. helige i Frankrike; den tyska
Sachsen-spiegel (kort före 1230) fordrade likaledes kättares utlämnande
till världslig myndighet för att brännas. Påfven Gregorius
IX accepterade detta och har sålunda den tvetydiga äran att
hafva infört bålet som kyrkans kraf (på synoden i Toulouse 1229).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
