Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 E. STAVE
minstone delvis efter andra linjer; motsättningen blir nu Guds
rike och satans eller djäfvulens rike; den gäller ond och god,
rättfärdig och orättfärdig, och då kan gränsen komma att gå
inom Israels eget område. Innan en sådan motsättning hunnit
utbilda sig, t. ex. på Mikas tid, skulle det ha varit en
omöjlighet för Jesus att på en gång uppträda med anspråket att
vara Messias och ändock af visa judarnes kraf på ett politiskt
messiasrike eller att ställa sig likgiltig till frågan om skatten
till kejsaren. Jesus visste, att han var kommen att nedslå
djäfvulen och hans gärningar.
Då tiderna för de fromme blefvo allt svårare, och den
efterlängtade härligheten ständigt lät vänta på sig, framtvingades
slutligen ett annat problem, hvars lösning flyttade blicken
öfver denna jord och detta lif. I äldre tider tänkte man så att
säga kollektivt beträffande framtiden: om blott Israel såsom
folk fick lefva och förhärligas, så var allt godt och väl, och i
hoppet om dess härliggörelse fann den enskilde en ersättning
för sina försakelser och uppoffringar. Men när de enskilde
fromme ej blott fingo undergå lidanden, ja öfra lifvet för sin
tro, utan tillika sågo sina förhoppningar om Israels stundande
härlighet ständigt gäckas, blef frågan om individens ställning
efter döden brännande. Och frågan fick sitt svar dels i tron
på uppståndelsen (Jes. 26, Dan. 12), dels i tron på en fortsatt
gemenskap med Gud bortom döden för de fromme (Ps. 49; 73).
Slutligen, i efterkanonisk tid, kompletterades denna åskådning,
så att hvarje individ, troende och otrogen, framstod som en
evighets varelse, bärande på hela ansvaret för sina gärningar
under jordelifvet, och detta förde med sig en förändrad syn på
hela tillvaron. För vissa psalmförf. t. ex. är lifvet på jorden
det mest reella, och de bedja därför, att Gud måtte bevara
dem från döden, för att de må kunna tacka honom. »Hvad
vinning har du af mitt blod eller däraf att jag far ned i
grafven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet?»
frågar författaren till Ps. 30. För denna åskådning är
döden, särskildt när den afklipper lifvet, innan det nått det
vanliga måttet, ett straff eller en gåta. Längre fram i tiden blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
