Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 FÖRSTA MOSEBOK 22: 9 —12
sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ofvanpå
veden. 10Och Abraham räckte ut sin hand och tog knifven
för att slakta sin son. uDå ropade <Guds> ängel till honom
från himmelen och sade: »Abraham, Abraham.» Han svarade:
»Här är jag.» 12Då sade han: »Kom icke med din hand vid
gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar
Gud, då du icke har undanhållit mig din ende son.» 13När
då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han se en vädur, som
hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit
ännu icke riktat den dödande stöten mot sonen. Men v. 12 synes
förutsätta, att Abraham är på väg att utdela det dödande hugget, och
man har därför ej utan skäl förmodat, att v. 10 ursprungligen genom
omställning af satserna lydt: »han tog knifven och sträckte ut sin
hand» — för att döda Isak. Sålunda har patriarken icke ryggat
tillbaka för det sista afgörande steget. Om Isak nu får lefva, så beror
det icke på Abrahams bristande lydnad mot Gud. V. 11 f. Men nu
griper Gud in; det är nog, att patriarken i hjärta och handling visat
sig villig att offra ende sonen, därför kan och vill Gud skona honom
från det yttre offret. I nödens stund, då Abraham ur djupet af sitt
hjärta säkert ropat om förskoning men trots allt förblifvit lydig, ger Gud
genom sin ängel tillkänna, att det är nog: Abraham fruktar verkligen
Gud, han har segrande bestått profvet (v. 1). I st. för »Jahve» stod
i v. 11 ursprungligen sannolikt Gud Celöhim), så läser S. Likasom i
16:10; 21:18 talar ängeln också här om sig själf, som om han vore
Gud. Men han synes ej såsom i 16:2 utan ropar »från himmelen»,
såsom i 21:17, ett kännetecken på E:s gudsbegrepp, se till detta
ställe. V. 13. I stället för ett människooffer får Abraham frambära
ett djuroffer, och Gud själf har anskaffat offerdjuret. Detta är
alltså lärdomen- af berättelsen: icke människor utan djur begär Jahve
som offer. I st. för MT:s ’achar (i bakgrunden, bakom) läsa flera
hebr. manuskript, liksom ock de flesta gamla öfversättningarna samt
Jubileerb. (18:12) ’echäd (en), som troligen är det ursprungliga. Väduren
hade fastnat med hornen just på detta ställe, ett bevis på Guds
omsorg, jfr ett liknande bevis i 21:19. V. 14. Den skildrade
händelsen får nu sitt uttryck i ett namn på stället, som på pregnant
sätt skall sammanfatta dess innehåll och särskildt låta slutet klinga
igenom. Men texten är här säkert skadad. Ordagrant lyda orden:
»Jahve utser», hvilket återkallar i minnet v. 8 eller: »Jahve ser»,.
nämligen sin tjänares lydnad och nöd. Med detta namn
samman-ställes därpå ett annat, som var brukligt på källans tid och som enligt
det inledande Uscher (så att, därför) betraktas som en vidare utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
