Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MOSEBOK 28: 19 — 22 113
göt olja därofvanpå. 19 Och han gaf det stället namnet Betel;
men förut hade staden hetat Lus. ] 20 Och Jakob gjorde ett JE
löfte och sade: »Om Gud är med mig och bevarar mig under
den resa, på hvilken jag nu är stadd, och gifver mig bröd till
att äta och kläder till att kläda mig med, 21 så att jag
kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall Jahve vara min
Gud; 22 och denna sten, som jag har rest till en stod, skall blifva
ett Guds hus, och af allt hvad du gifver mig skall jag gifva
dig tionde.»
till en stod (hebr. massebä, eg. någonting upprest), en upprättstående
pelare, som han sedan begöt med olja; därigenom har denna invigts
till en helig sten för Israel. Detta smörjande tyckes förutsätta, att
Jakob betraktat själfva stenen som Guds boning, jfr 35: 7, där han på
sin hemresa kallar stället El-Betel, Betels Gud. Tron på gudomliga
väsen såsom boende i stenar var och är ännu utbredd bland folk, som
stå på en mera primitiv religiös ståndpunkt (jfr Jes. 57: 6). Sådana
stöder (masséböt) som den här omtalade, voro vanliga ibland folken i
Israels närhet, såsom flera i nyare tid gjorda arkeologiska fynd
tydligen visa, och, såsom man ser icke minst af denna berättelse,
betraktades de vidare som ofarliga äfven af det äldsta Israel. En sådan
massebä stod t. o. m. i förgården till Jerusalems tempel, enligt den
riktiga läsarten i 2 Kon. 12: 9, och Hosea betraktar (3: 4) en sådan som
ett vanligt föremål bland kultapparaten. Af 2 Mos. 23: 24 och 5 Mos.
7: 5; 12:3 kunde det synas, som om Israel tillägnat sig bruket att
uppresa sådana stenar från kananéerna. Men detta är troligen beroende
på en senare tids ovilja mot dem. Profeterna sågo den fara för
religionen som de inneburo och började polemisera mot dem. Och
Deu-teronomium förbjuder dem (16:22). T. 19. Förklaringen af det nya namnet
på stället är gifven med den föregående berättelsen. Betel är f.n. en by
Betin 16 km. norr om Jerusalem med ruiner från den äldre kristna
tiden och från korsfararnas tid; det ligger på en mindre höjdsträckning
med rätt omfattande utsikt, särskildt mot söder. Däraf uttrycket »draga
upp till Betel», Dorn. 1: 22,1 Sam. 10: 3. Det egentliga kultstället låg väl
något längre mot öster, där utsikten är vidast, jfr 12: 8. Men namnet
öfvergick sedan äfven på staden. Om ställets gamla namn se ock
35: 6, Dorn. 1:23. Notisen om hvad stället hette förut är måhända
red:s tillägg. V. 20—22. Här synas de båda källorna ha sammansmälts,
jfr gudsnamnen Elohim och Jahve. Jakob är anspråkslös i sin bön,
han önskar blott att erhålla kläder och föda och att välbehållen få
återse sin faders hus. Om han får upplefva detta, skall Jahve, som
enligt J uppenbarat sig för honom, blifva hans Gud och stenen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
