Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 LITTERATURANMÄLAN
Am. 5:21 f., måste man hela tiden behålla i sikte: hvad är
det för en kult, de vilja komma åt! Och Nowacks ord i
kommentaren till Hos. 6:6 behålla nog sin riktighet: »Man gör
emellertid väl, om man vid dessa och liknande utsagor
betänker, att de afsiktligt äro skarpt pointerade, såsom det var
naturligt för en talare — och att allt kommer an på den
belysning i hvilken offertjänsten ställes: om förhållandet till Jahve
grundas på kulten och icke på lydnaden eller utöfningen af
rättfärdighet, så är den värdelös och intig ...» — Klart
kommer det enl. rec:s mening skefva i förf:s uppfattning fram, när
han skall förklara det egendomliga, att i Jes. 1:15 äfven bönen
förkastas: »och om I än utsträcken edra händer, höljer jag för
mina ögon etc.» Den bön som här förkastas — säger förf.
s. 20 — är »den bön, som var förenad med offret, men icke
den, som var formen för hans (profetens) umgängelse med den
Evige». Jag skulle vilja uttrycka relativiteten i orden här så:
Jahves afsky drabbar bönen, utsträckandet af händerna,
medan »blod klippar vid dem», v. 15, alltså ’ondska i förening
med bön’. Men precis denna relativa synpunkt, som man
måste lägga på orden: »om I än bedjen än så mycket, hör jag
dock icke», äger ju sin fulla tillämpning på de föregående:
»jag är led vid brännoffer af vädurar och vid kalfvars fett».
Offret i och för sig angripes här lika litet som bönen i v. 15.
Blott ännu ett par ord om några punkter, där förf :s
uppfattning fört till tydliga svårigheter. Förf. kämpar mot
»kva-siapologetikens ståndpunkt» (s. 22, 18 f.) som partout vill, att
profeterna skola ha känt till PC:s offerlagar och därför icke
kan finna sig i, att deras förkastande af offren skulle vara
absolut. I stället visar — enl. förf. — deras absoluta
förkastande, att de icke känt dessa lagar. För dem kännetecknades
tiden för uttåget ur Egypten, såsom den klassiska epoken i
Israels historia, just af frånvaron af dessa lagar (s. 54). Det
är en antikverad och redan afskaffad front förf. vänder sig emot.
Det är väl ej många, som vilja neka ett senare datum för PC
— men vi ha ju ock hela JE:s lagstiftning, som sannerligen
icke var utan offer: med tomma händer fick ingen komma
inför Jahve, Ex. 23: 15. Ha då icke profeterna känt till den?
Och hur stodo de till den stämning, vidt skild från deras
samtids urartade och raffineradt uppjagade kult, som i det gamla
Israel kände det som en förmån att få bringa Jahve offer i
hans land och gladde sig åt hans nåd, att han hörde bönerna
och mottog offret? Det är karakteristiskt, att Duhm, som förf.
eljes stöder sig på, i kommentaren till Jer. 7: 21 (s. 82) säger:
»Jeremia hat die Erzählungen der alten Volksbücher von den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
