Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 JOSEF SJÖHOLM
ennemis (Paris 1906) betecknar honom som en stor teologisk
intrigant. Af Brochet har för öfrigt Grützmacher tydligen lärt icke så
litet för denna del af sitt arbete. Olämpligt hade det icke varit,
om Grützmacher gifvit oss en klarare föreställning om bådas olika
positioner än den, som framgår af hans spridda reservationer
gentemot denna nya franska behandling af ämnet.
I den nya delen af Grützmachers verk ingår äfven Hieronymi
strid mot Vigilantius, hans förhandling med Augustinus och hans
uppträdande mot pelagianerna.
I angreppet på den galliske prästen Vigilantius, hvilket för
öfrigt har sin anledning i den allmänna striden om Origenes,
eftersom Yigilantius retat Hieronymus genom att, efter ett besök hos
honom i Betlehem, söka göra honom i västerlandet misstänkt för
origenism, möter oss samma fanatiska intresse för askes och
munklif som i hans tidigare strider mot Helvidius och Jovinianus. Hos
Yigilantius var oppositionen mot det asketiska svärmeriet mera
genomförd än hos hans nämnda föregångare: han vänder sig
nämligen äfven mot föreställningen om det ideala i församlingsprästernas
celibat. Betecknande för stämningen, ty Hieronymus är den
allmänna kyrkliga strömningens advokat, är det nu, att han icke
förmår gifva den nye kritikern ens på denna punkt det minsta
medgifvande; att absolvera prästen från detta kraf på försakelse skulle
enligt honom blott vara att lämna frihet åt den lusta, som måste
dödas, och om denna fordran icke vore genomförd i Galliens och
Spaniens kyrkor, så betydde detta blott, att dessa kyrkor stodo
långt efter orientens och andra i västerlandet. Graden af hans
asketiska ifver visar sig icke minst i det utsökta begabberi,
hvarmed han behandlar allt som tillhör det äktenskapliga lifvet. Af
det humanistiska intresse, som onekligen fanns hos honom och som
framkallat Erasmus’ beundran, synes nästan ingenting blifva öfver
för själfva det humana lifvet. Hans Yigilantius-Dormitantius hotar,
att träffande symbolisera honom själf. Äfven för den andra sidan
af Vigilantii kritik, hans bekämpande af den i sammanhang med
munkidealets utbredning stigande helgon- och relikkulten, finner han
intet sakligt berättigande. Hvad han kan medgifva är endast sådant
som att det är oskickligt att midt om dagen tända ljus vid
martyrernas grafvar. Inför Yigilantii påstående, att denna kult inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
