Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN 451
träffliga inblickar i det andliga lif med dess olika yttringar,
som utmärkte förra delen af den s. k. frihetstiden, hvilken
kännetecknas framför allt af sina skarpa motsättningar.
Partisinne, egoism och personlig hänsyn i bredd med verklig
fosterlandskärlek och storslagen offervillighet för det allmänna bästa,
utländsk åskådning och förfining i kamp med den gamla
ursvenska enkelheten och råheten, exakt forskning med
vidskepelse och mysticism. På det kyrkliga området stram
rättrogenhet och objektivitet jämte individualism och subjektivism.
Just det religiösa lifvet visar vid denna tid stor rörlighet
och många skiftningar, såsom förf. uppvisar. Den gamla
ortodoxien satt ännu i högsätet men oroades och hotades af
pietismen, som fått ett kraftigt tillskott genom de från Sibirien
hemvända karolinerna. Denna åter oroas och splittras genom
Dippels uppträdande, hvilket förvirrade många och gaf
anledning till häftiga tvister. I stort sedt företer svenska kyrkan,
såsom Jacobsson — i motsats mot flera föregående författare —
med kraft häfdar, föga af kristligt lif i handling. Såsom
framgår af många vittnesbörd, var ogudaktigheten stor och det
sedliga lifvet stod på en låg ståndpunkt. Gudsförnekelse och
förakt för kyrkans nådemedel sträckte sig vida omkring. Man
fruktade en ny hedendom och sökte vidtaga hvarjehanda
åtgärder till det religiösa lifvets väckande och stärkande.
Det ligger alltså i sakens natur, att då herrnhutismen
på 1730-talet nådde vårt land, den kom som ett nytt
evangelium. Den som ej kunde slå sig till ro med ett blott
försant-hållande af kristendomens sanningar, som ortodoxien påbjöd,
ej heller förmådde komma fram på den helgelseväg, pietismen
fordrade af en sant troende, den som kände sig trött på alla
försök att nå frälsningens visshet, omfattade med glädje ordet
om lammet, hvars blod aftvår alla synder och i hvars sidosår
man får hvila ut efter all fåfäng strid och gömma sig för
världens ondska. Hur skönt att få glömma allt sitt eget och
sig själf samt gå upp i honom, »som älskat oss och gifvit sitt
lif för oss»!
Det är den unge svenske adelsmannen Grundelstjerna, som
redan 1727 lär känna Zinzendorf och den församling, som
bildats omkring honom, hvilken sedan gör sig all möda att få
till sitt hemland medföra några af sina nyförvärfvade
trosbröder. Detta lyckades väl ej, men intresset för Sverige hade
dock blifvit väckt bland herrnhutarne, och det hölls sedan
stadigt vid lif genom svenskars besök i brödraförsamlingar och
genom herrnhutares besök i vårt land. Det är med rörelse
man läser om den nitälskan, dessa enkla men trosvarma män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
