Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 GUSTAF AULÉN
såsom »något motsatt denna natur» och skapar så
föreställningen om historien. Den historiska verkligheten tankes
»såsom inre själfständighet» i motsats till den
lagbundenhet, hvilken konstituerar naturens begrepp. Icke begaf
-ningen eller den naturliga kraften är i och för sig en
historisk faktor utan »den i sig hvilande viljan». Att på
annan väg intränga i »historiens anderike» är oss icke
möjligt; den historiska verkligheten kan blott fattas af en
själfständig vilja och såsom handling af en själfständig
vilja. Förhållandet till den historiska fakticiteten vill
Herrmann härifrån klargöra på följande sätt. Hvad
skildringen af »flydda tilldragelser i naturen » beträffar, kunna
dessa af forskaren endast framläggas såsom något med
sannolikhet säkert. Med större tillförsikt yttrar han sig,
»då han tror sig kunna afslöja människors inre»; här vill
han själf ansvara för verkligheten af det han skildrar —
hans framställning af ämnet blir ett uttryck för hans eget
inre lif. »Den historia, vi öfverhufvud kunna uppfatta,
tillhör vårt personliga lif, det är vår Luther, vår Paulus
och vår Jesus Kristus. Dessa gestalter skänkas oss icke
genom några tvingande dokument och ej heller genom
forskarens arbete. De uppstiga ur de rörelser, som
framkallas i vår egen själ, då vi möta spåren af deras
verksamhet i världen. Andra kunna komma i beröring med
samma stycken af traditionen, men det oaktadt icke
förmärka något af hvad som för oss är historiens
egentliga innehåll. » Utan egen vilja, egen själfständighet kunna
vi, vill Herrmann härmed säga, endast se natur, ingen
historia; och vår visshet om den historia, vi förmå fatta,
är en visshet, för hvilken vårt eget inre lif går i borgen.
Ja, Herrmann vill utt^cka detta i en så tillspetsad form,
att han säger: »den af oss förnumna historien är således
en reflex af det egna lifvet i vårt inre ». Dock vill han icke
därför medgifva, att det blott är vårt lif, »som uppbär
historien». Det vore »väl öfverdrift» att helt enkelt kalla
den historia, vi här kunna se, utslag af vår egen aktivitet.
»Utan gensägelse uppfatta vi den blott i och med det inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
