Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URHISTORIENS RELIGIÖSA OCH ETISKA GRUNDTANKAR 225
skall döma världen genom rättfärdighet, genom en man, som
han bestämt därtill; och han har åt alla gifvit en
bekräftelse därpå, i det att han låtit honom uppstå från de döda"
(v. 31).
Därför att de många folkens enhet syntes bäst kunna
förklaras genom antagandet af deras härstamning från en
gemensam stamfader, lägger urhistorien en sådan vikt vid
att uppräkna alla släktled från Adam till Noa (kap. 5) och
sedan från Noa till Abraham (kap. 10, 11). Att det i flera
fall här (kap. 10 f.) kan talas om historiska uppgifter
angående folk, som lefvat inom Israels historiska horisont, är
obestridligt; i andra fall åter kan det säkert icke vara fråga
om några historiska erinringar. Men tonvikten ligger dock
för oss, äfven när det gäller verkliga historiska erinringar,
icke på dessa etnografiska uppgifter, utan på den religiösa
tanken om allas lika och gemensamma upphof, nämligen Gud.
På några etnografiska undersökningar kan icke ett sådant
stycke som kap. 5 hvila. Dess närmaste litterära förebild
ha vi säkert att söka i Babylonien. Här såsom annorstädes
har framställningen användt ett materia], som äfven var
kändt af andra folk, för att på detsamma sätta den
evighetsstämpel, sora ensamt den israelitiska religionen hade till *
sitt förfogande.
Ty det som ger den första människan, likasom alla
hennes afkomlingar, hennes förnämsta höghet, det är att hon är
utgången från Gud själf. På olika sätt har denna tanke
kommit till uttryck i de olika källskrifterna. Enligt den
äldsta skapelseberättelsen (kap. 2) "danade Herren
människan af jordens stoft och inblåste lifsande i hennes näsa"
(v. 2). Här ligger alltså människans höghet däri, att Gud
personligen inblåst en fläkt af sitt lif i den af jord skapade
varelsen. Om djurens skapelse heter det blott att Herren
"danade dem åfjord" (v. 19). På ett annat sätt uttrycker
berättelsen människovarelsens höghet, då den låter Gud
skapa och föra fram djuren till mannen, för att se, om
denne bland dessa varelser kan finna en hjälp, som höfves
BibelforsJcaren 1913. Häft. 3. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
