Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WYCLIFFE ENLIGT NYARE FRAMSTÄLLNINGAR 333
delvis motsatt uppfattning göres gällande hos B.
Seeberg: Dogmengeschichte2 III 1913 (W:s ideal var en efter
biblisk rättsordning reformerad och regerad landskyrka, s.
532). [L. Sergeants biografi "Wiclif" i samlingen "Heroes
of the nations" känner jag ej.]
Med ledning af ofvanstående litteratur vill jag nu söka
gifva en kort teckning af WyelifiVs gärning, sådan den
enligt där framlagda forskningsresultat synes oss te sig.
I England hade redan ett århundrade före det
avignonska påfvedömets förfall lösen gifvits (vid Magna Charta’s
tillkomst) till samverkan mellan folk och kyrka gent emot
öfvergrepp både från påfve och konung; och engelska prelater
under 1200-talet, framförallt Grosseteste, hade gifvit
skickelsedigra exempel på engelsk själfständighet gent emot
påfve-stolen. Parlamentets skapande som en fast institution mot
1200-talets slut måste i den engelska sträfvan efter relativ
själfständighet gent emot påfvedömet blifva en viktig
faktor, som icke ägde full motsvarighet i något annat land.
Samtidigt med dess utgestaltning hade ock staten genom
lagen "Circumspecte agatis" (1285) gjort boskillnad mellan
andlig och världslig rättskipning, under begränsande af den
förras område. När så Bonifacius VIII stegrade
påfvedömets anspråk gent emot England till det yttersta (i striden
om Skottland), satte parlamentet i Lincoln sitt veto
däremot. Här intog ock Henry Bracton, Englands främste jurist
i medeltiden; en viktig plats; liksom Grosseteste var han
en af dessa engelska reform-andar, hvilka visade framåt.
Det låg i sakens natur, att när påfvedömet i Avignon
kommit under fransk ledning och till dess favör började utveckla
sin beryktade finanspolitik, de nya beskattningsformerna
skulle framkalla energiska protester i England
(parlamentsbeslutet 1307). Men den tarflige Edvard II (1307—27)
behöfde påfvens stöd under inre oroligheter, och de båda
makterna uppdelade mellan sig inkomsterna af påfvens nya
beskattningsformer, tionde och annater; Johan XXII kunde
på så vis äfven i England vidga besättningsrätten till högre
prelaturer. Så fortsatte det ock efter Edvard II:s mord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
