Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WYCL1FFE ENLIGT NYAEE FRAMSTÄLLNINGAR
337
åldrande kungen allt mera blef statens ledare, tänkte blott
på att rikta sig och sina likasinnade. Svarta dödens
härjningar 1349 och 1362—63 ökade den allmänna olusten och
råheten. Otaliga vakanser uppstodo bland prästerskapet,
som i dessa nödens år synas ha i allmänhet fallit på sin
post med en trohet värd en bättre tid (på ett år
bortrycktes omkr. 800 kyrkoherdar, på samma plats ofta 2 eller tre
efter hvarandra). Klostren fingo sina invånare så
decimerade, att de aldrig helt repade sig efter farsoten; det
ohälsosamma klosterlifvet erbjöd minsta motståndet mot pesten.
Krafvet på lärdom måste sänkas, äfven om ärkebiskopen
Islip med sitt Canterbury Hall och Wykeham med New
College i Oxford gjorde det möjliga för bildningens
bevarande. Men värst framträdde följderna på det sociala
området. Med den af bl. a. farsoten framkallade bristen på
arbetskraft stegrades oerhördt arbetslönerna för fria
arbetare. Naturligen sökte då godsägarna utkräfva mera arbete
af de vid godsen bundna landbönderna, hvilka förut fått i
stor utsträckning lösa sin dagsverksskyldighet med en
lindrig penningsumma. Många bönder lämnade sina torp och
allt för att tjäna mera som lösa arbetare. Så uppkom en
växande lös och orolig arbetarehop bredvid missnöjda, hårdt
pressade landbönder. Den sociala plågan växte, till dess
den urladdade sig i det stora bondeupproret 1381.
Till alla dessa anledningar till oro och missnöje kom
nu äfven, att den nationella lagstiftningen mot påfvedömet
under Edvard III:s sista tid icke visade sig åstadkomma,
hvad man velat. De skarpt affattade besluten
genomfördes ej helt. Det var ännu medeltiden. Påfvens hotande
exkommunikation var ett mäktigt skräckmedel. De
ofvan-näranda statuterna hade gifvit ökad makt åt konungen.
Den ålderdomssvage Edvard III sökte behålla denna makt
genom fredlig delning med påfven, som fick sin ekonomiska
andel af bytet. En dylik öfverenskommelse träffades just
vid slutet af Avignontiden mellan påfven och engelska kungen
1376. Men då hade redan en ny kraftig kyrkligt nationell
trumpetstöt hörts. Wycliffe stod på valplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
