Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WYCLIFFE ENLIGT NYARE FRAMSTÄLLNINGAR
351
och troende betydde, en ny personlig upplefvelse af
frälsningen från synden, innan reformationen kunde begynna.
Wycliffes uppträdande blef nu allt djärfvare och mera
agitatoriskt, både i lärosalen och predikstolen; och
lollar-derna befunno sig i segerrik frammarsch. "Hvarannan man
som du möter", skrifver en samtida, "är en lollard". Men
om denna W:s förkunnelse ej var reformatorisk i vår
mening, så var den dock ej heller blott hvad Gairdner däri
vill se: en inomkyrklig kritik af vissa kyrkans läror, där
de lärde och koncilierna skulle afgöra och där W. var
beredd att böja sig för dessas auktoritet, där han sålunda
icke ville någon brytning med Rom. Tvärt om var den allt
för djärf och agressiv mot det bestående ej blott påfvedömet
utan ock fromhetslifvet, för att folkvärlden här skulle kunna
följa med W. Särskildt nattvardsläran var en ömtålig punkt.
Tvifvel och oro började göra sig märkbara äfven hos W:s
bästa vänner. Då inträffade tvänne yttre händelser, som
gjorde läget ännu ogynnsammare för honom. De sociala
missförhållandena, hvilka i mycket gingo tillbaka på svarta
dödens härjningar (se ofvan), kommo till utbrott i det
bekanta bondeupproret 1381, det första stora i Europa.
London kom till en tid under böndernas våld (om
bondeupprorets förlopp och innebörd, se senast A. D. Innes: History
of the British Nation 1912 s. 175 ff.) W. ogillade upproret,
och böndernas sympatier lågo mest på hans motståndares,
tiggarmunkarnas sida; där W:s satser fått allmän ingång,
gafs det minsta tillskottet till rörelsen. Dennas mest
förhatade motståndare var ju ock W:s beskyddare hertigen af
Lancaster. Trots allt detta blef det ej svårt för det
kyrkliga partiet att låta påskina, att upproret väsentligen var
att skrifva på W:s rebelliska satser och lollardernas
predikan. Samtidigt kom den andra för W. ogynnsamma
händelsen; hans mest energiske fiende Courtenay blef ärkebiskop
af Canterbury. Genast lät denne sätta i gång förföljelsen
mot W. En kyrklig notabelförsamling sammankallades till
London 1382. Under förhandlingarna inträffade en
jordbäfning, som skrämde många, men som af Courtenay tolkades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
